jojjokänslor

Just nu är jag i ett sånt där läge där jag slits mellan hopp och förtvivlan.
Ibland undrar jag om jag inte vill se, och springer på i rena paniken.
Men så skakar jag om mig lite och inser, att det är klart som fan att jag kommer igen.

Jag ser mig själv kraschlanda både fysiskt och psykiskt.
Jag inser även här, att detta har tagit mig hårdrare än jag vågat inse, vågat erkänna.

Jag är en rätt stark person.
Men i detta är jag svag.
Jag smakar på ordet.. och det smakar beskt.. lite bittert.. med en efterton av... bränt.
Svag. Svag.
Nej, jag gillar inte det ordet. Jag gillar det inte alls.
Jag gillar det inte ... och jag förlikar mig inte med det.

Istället tar jag ett annat ord i min mun, stark. Det ordet känner jag igen! Ett ord som jag går igång på.. som får mig att tänka en jäkla massa positiva tankar om allt jag kan och förmår med bara viljan.
Jag var stark?
Jag är stark?
Eller är jag svag?

Det passar inte min natur att vara skadad.

Jag blir inte mig själv.
Min positiva anda får sig en törn, jag börjar tänka i negativa banor.
Så jag drar upp mig själv och börjar drömma om våren/sommaren... vilket ju inte är så svårt en dag som denna, då solen skiner och värmer mitt skinn med sina strålar.
Jag börjar drömma om sommaren och Ultra.

Det som sker inom mig just nu, är att jag åker jojjo rent känslomässigt.
Jag försöker hålla fokus, blicka framåt.
Men det är in i he-vete svårt när det går så långsamt framåt.

Samtidigt får jag tänka, det finns de som har det värre. För det vet jag ju, att så är fallet.
Men, det hjälper mig föga.
Jag känner med dom, jag förstår dom. Jag har varit/är där så ingen kan nog bättre förstå känslan som kommer.
Men.. that´s it.
För mig är min verklighet min. Den jag lever i. För mig räcker detta. Och det finns ingen jag hellre skulle vilja just nu, än att sticka ut och springa ett långpass, med solen i ansiktet, fåglarna som kvittrar, och bara jag och mina ben... som tuggar.. meter för meter...

Och visst... jag kan dra på mig skorna.. och ni ska veta att det är bra nära just nu.
Jag kan tejpa. Och springa.
Men det blir inget långpass på 20-30 km.
Det skulle på sin höjd bli 5-6 km.
Solen skulle lysa, fåglarna skulle kvittra
Men där tar kärlekshistorien slut. För den där känslan skulle inte infinna sig.... den där friden som får mig att springa och le.
Jag ska tillbaka dit.
I mina tankar är jag redan där.
När jag läser om andras turer de varit ute på.. då är jag där... jag kan verkligen leva mig in i era löpturer. I drömmen så är det jag som springer, och stannar för en timmerbil :-)
I drömmen är det mina ben som tuggar kilometer efter kilometer.
I verkligheten så lever jag på era turer.
Men snart, så springer jag i verkligheten - tillsammans med er!