grötiga tankar...
Har snöat in lite på temat GRÖT :-)
Igår var jag iväg och körde spinning 1 timme, och sen hoppade jag direkt upp på löpbandet.
Det blev 6 km lite halvkämpigt pass.. där foten morrade.. slutade morra.. började morra igen.. å så höll det på. Ett tag tänkte jag kliva av bandet men... jag gav inte upp och tillslut hade jag fixat 6 km.
Kändes rätt härligt faktiskt.
Däremot så kändes inte känslan så där fantastisk som jag hoppats på. Någonstans önskar jag ju ändå att jag ska kunna ställa mig på startlinjen i Barcelona nästa helg. Hoppet har väl inte riktigt övergett mig än ;-)
Men så när jag stod där på löpbandet och kämpade... så tänkte jag en hel massa. Både positivt och negativt.
Det första jag tänkte var.. Å ska jag fixa ett marathon utan att ha kunnat träna inför det? 42 km! Det är långt!
Jag fixar knappt... detta...!
Jag funderade mycket runt min skada...
Men någon lite liten tanke smyger sig ändå in.... tanken på att faktiskt fixa det.
Då dyker nästa tanke upp....
Vill jag bara genomföra ytterligare en mara?
Är det värt det?
Jag vill egentligen mer än "bara" ta mig i mål.
Jag kommer inte vara nöjd med att bara ta mig runt... eller? Näe, troligen inte.
Jag kommer att åka till Barcelona nästa vecka. Om jag ställer mig på startlinjen är en annan fråga.
Om jag tar mig i mål ytterligare en fråga...
OM jag skulle starta så kan jag inte sätta upp några som helst mål.
Jag kan inte tänka vilket tempo jag skulle vilja ligga i.
Jag kan inte tänka på deltider, vad jag ska ligga på efter halvan....
Jag kan inte tänka sluttid.
Jag kan inte tänka att jag ens fixar det.. eller inte fixar det.
Idag träffade jag en man på Domus. En man som jag känt i många år men som jag tycker växt väldigt mycket i ögon, enbart på grund av sin ödmjukhet.
Han sa några kloka saker idag.
En hel del han sa baserar han även på att han känner mig, vet hur jag funkar...
Det första han sa var att jag skulle skita i vad andra tycker.
Jag ska göra saker för min skull.
Saker jag mår bra av. Som gör mig gott.
Detta är uppenbarligen något du gillar!
Vill du springa långt och länge, då ska du göra det.
Men lyssna på kroppen!
Du måste lära dig att lyssna på kroppen.
Hans tips OM jag skulle starta var att börja gå... ta det lugnt.. känna mig för.. värma upp kroppen. Och sen springa om det känns bra.
Hans viktigaste och sannaste råd var slutligen:
Ha kul!
Oavsett om jag startar eller ej. Oavsett om jag fullföljer eller ej. Ha kul.
Och lägg ner pressen på mig själv.
Innan vi skiljdes åt så önskade han mig lycka till. Och poängterade oxå att han tror på mig!
Det gjorde mig så himla gott!
Värmde så mkt mer än någon kan ana.
Att ha någons stöd, oavsett vad man väljer så hejjar jag på dig.
Väljer jag att inte springa, så är det bra. Väljer jag att springa, så är det bra. Att bli stöttad oavsett val.
Det kändes gott!
Och detta är inte ens någon riktigt nära vän.
Men en person som bara växer i mina ögon, för varje gång jag möter honom.
Klok, varm och ödmjuk person.
Nog om det.
Och tillbaka till det jag började detta inlägg med.
Efter gårdagens pass så ville jag ha i mig något mättande ganska snabbt.
Det blev en ny variant gröt :-)
choklad/banangröt toppad med banan och kanel, serverad med mjölk. Sååå gott!
Idag efter jobbet och mellisdags testade jag ytterligare en variant... jag bakade min gröt :-)
In i ugnen, ca 17-18 minuter....
Under tiden gjorde jag min egen vaniljkesella med proteinpulver....
själv tyckte jag toppingen blev lite för.. mastig. Ska testa att göra detta med annan topping men helt klart ett godkänt resultat. Nöjd!
Jag det var lite grötiga tankar från mig ;)
Chipp chipp
Igår var jag iväg och körde spinning 1 timme, och sen hoppade jag direkt upp på löpbandet.
Det blev 6 km lite halvkämpigt pass.. där foten morrade.. slutade morra.. började morra igen.. å så höll det på. Ett tag tänkte jag kliva av bandet men... jag gav inte upp och tillslut hade jag fixat 6 km.
Kändes rätt härligt faktiskt.
Däremot så kändes inte känslan så där fantastisk som jag hoppats på. Någonstans önskar jag ju ändå att jag ska kunna ställa mig på startlinjen i Barcelona nästa helg. Hoppet har väl inte riktigt övergett mig än ;-)
Men så när jag stod där på löpbandet och kämpade... så tänkte jag en hel massa. Både positivt och negativt.
Det första jag tänkte var.. Å ska jag fixa ett marathon utan att ha kunnat träna inför det? 42 km! Det är långt!
Jag fixar knappt... detta...!
Jag funderade mycket runt min skada...
Men någon lite liten tanke smyger sig ändå in.... tanken på att faktiskt fixa det.
Då dyker nästa tanke upp....
Vill jag bara genomföra ytterligare en mara?
Är det värt det?
Jag vill egentligen mer än "bara" ta mig i mål.
Jag kommer inte vara nöjd med att bara ta mig runt... eller? Näe, troligen inte.
Jag kommer att åka till Barcelona nästa vecka. Om jag ställer mig på startlinjen är en annan fråga.
Om jag tar mig i mål ytterligare en fråga...
OM jag skulle starta så kan jag inte sätta upp några som helst mål.
Jag kan inte tänka vilket tempo jag skulle vilja ligga i.
Jag kan inte tänka på deltider, vad jag ska ligga på efter halvan....
Jag kan inte tänka sluttid.
Jag kan inte tänka att jag ens fixar det.. eller inte fixar det.
Idag träffade jag en man på Domus. En man som jag känt i många år men som jag tycker växt väldigt mycket i ögon, enbart på grund av sin ödmjukhet.
Han sa några kloka saker idag.
En hel del han sa baserar han även på att han känner mig, vet hur jag funkar...
Det första han sa var att jag skulle skita i vad andra tycker.
Jag ska göra saker för min skull.
Saker jag mår bra av. Som gör mig gott.
Detta är uppenbarligen något du gillar!
Vill du springa långt och länge, då ska du göra det.
Men lyssna på kroppen!
Du måste lära dig att lyssna på kroppen.
Hans tips OM jag skulle starta var att börja gå... ta det lugnt.. känna mig för.. värma upp kroppen. Och sen springa om det känns bra.
Hans viktigaste och sannaste råd var slutligen:
Ha kul!
Oavsett om jag startar eller ej. Oavsett om jag fullföljer eller ej. Ha kul.
Och lägg ner pressen på mig själv.
Innan vi skiljdes åt så önskade han mig lycka till. Och poängterade oxå att han tror på mig!
Det gjorde mig så himla gott!
Värmde så mkt mer än någon kan ana.
Att ha någons stöd, oavsett vad man väljer så hejjar jag på dig.
Väljer jag att inte springa, så är det bra. Väljer jag att springa, så är det bra. Att bli stöttad oavsett val.
Det kändes gott!
Och detta är inte ens någon riktigt nära vän.
Men en person som bara växer i mina ögon, för varje gång jag möter honom.
Klok, varm och ödmjuk person.
Nog om det.
Och tillbaka till det jag började detta inlägg med.
Efter gårdagens pass så ville jag ha i mig något mättande ganska snabbt.
Det blev en ny variant gröt :-)
choklad/banangröt toppad med banan och kanel, serverad med mjölk. Sååå gott!
Idag efter jobbet och mellisdags testade jag ytterligare en variant... jag bakade min gröt :-)
In i ugnen, ca 17-18 minuter....
Under tiden gjorde jag min egen vaniljkesella med proteinpulver....
själv tyckte jag toppingen blev lite för.. mastig. Ska testa att göra detta med annan topping men helt klart ett godkänt resultat. Nöjd!
Jag det var lite grötiga tankar från mig ;)
Chipp chipp
Kommentarer
Skicka en kommentar