X2000

De senaste dagarna, kanske t.om veckorna har tåget rullat lite väl fort.
Så nu drar jag i handbromsen.
Effekten kommer omedelbart. Tåget stannar!
Jag stannar upp, tänker till.
(undrar om det är bra eller dåligt?! oftast inte bra när jag tänker för mycket :-))

Första frågan: Varför tränar jag?
följs av: För vems skull?
och så kommer nästa, som är lite på agendan nu har jag sett..... Är jag en bekräftelsehora?

Jag börjar med första frågan.
Varför jag tränar.
Det trista, men sanna svaret är faktiskt fruktansvärt egoistiskt. För min egen skull!
Som träningsmänniska kan nog en del människor finna mig väldigt trist och tråkig.
När jag tränar så går jag upp väldigt i mig själv... vilket gör att jag inte är något vidare sällskap på gymmet, eller i bassängen.
Jag är så fokuserad på min uppgift, jag har ofta en plan vad jag ska ska göra under mitt pass. Därför tränar jag oftast själv. Löpningen är dock lite annorlunda. Där tränar jag gärna ihop med flera. Ju fler, desto roligare! Sen finns det iofs människor som bryter igenom denna barriär. Ni är få men speciella.

Så med det sagt, så har jag väl i princip redan svarat på fråga nummer 2.
För vems skull tränar jag. ...
Ja, inte för din skull iaf :-)
Ego som jag är!
(fast egentligen är jag långt ifrån en egoistisk människa)

När det gäller tävling är det samma sak. Jag är enbart nöjd över ett reslutat när jag känner att jag gjort något bra. Det kan vara känslan, tiden eller något annat. Men det är inte för att någon annan tycker att jag gjort ett bra lopp, som jag tycker det.
Jag har heller inget behov av att bevisa för någon att jag kan klara av saker. Den jag vill bevisa saker för, är min själv. Jag vill tänja på mina gränser. Jag gillar å se hur långt jag kan gå...kan jag öka distansen, sänka en tid...

Många är de som tyckt och tänkt en hel del om min senaste tävling. Självklart har det varit oerhört skönt med de som peppat, eftersom jag inte trodde på min egen kapacitet att klara detta marathon. Man har ju med sig de goda människorna i tanken. Man blir stärkt. Griper tag i deras tro.. när ens egen inte räcker.

Och då kommer vi automatiskt in på tredje frågan, är jag en bekräftelsehora?
Den är faktiskt enklast och svårast att svara på. Det ryms så mycket i den meningen.
Självklart är det kul med pepp och stöd. Man blir verkligen glad av det.
Att säga något annat vore att ljuga.
Samtidigt så finns det ingen som är så hård mot mig, som jag själv.
Jag är absolut min största kritiker.
Min största motståndare.
Jag skulle kunna gå långt - utan mig själv.

Samtidigt så har jag egenskaper som är bra.
Envis
Stark
Uthållig
Och så har jag en positiv livssyn

Samtidigt så är jag feg. Osäker.
Väljer gärna den lätta vägen.
Ger upp om det känns obehagligt....

(Jag väljer t.ex att inte springa ett specifikt lopp, för jag är osäker på min kapacitet att läsa kartor)
(Jag väljer att kasta in handduken när folk uppmuntrar mig inom simning.. för jag är alldeles för osäker på min egen kapacitet.)
Jag vill alltså inte göra bort mig.... och då kom andras tycke ändå in....
Det finns kanske ändå inget enkelt svar.
Man är kanske inte svart eller vit. Kanske tillhör även jag, den där grå massan.

Så .... nu fortsätter jag att drömma om det som känns bekvämt.
Där jag känner mig hemma. Jag drömmer om många kilometer, där solen som värmer mitt ansikte, vinden i håret...
Och så lägger jag dom andra planerna på hyllan...och plaskar på i dammen utan större mål.

Men, jag har ändå fått en tanke. Jag har lärt mig nått.
Det finns något inom mig .....som kanske vill få utlopp, för alla de gånger i livet då jag tvekat...hoppat av...
och missat tåget.