Spring för livet!

Efter att ha legat/suttit stilla på Falu sjukhus hela helgen hade jag idag massor av spring i benen. Jag började dagen UTVILAD med att jobba några timmar. Sen hem och checka till min lilla sjukling. Hon är en riktig fighter så snart sitter hon på hästryggen igen. Nog ganska mycket som ska till för att hindra henne från det. Vid 14-tiden tog jag på mig löpardojjorna och körde 5 km teknikträning. Försökte tänka på allt jag lärt mig + att jag körde hela passet i 180 bpm. Hem och slunga i mig lite käk, för att sedan möta upp Åsa vid gymmet. Blev ett armpass för Åsa, och ett skrattpass för mig. Jag skrattade alltså åt mig själv! För jag är såååå svag!!!!! Tur jag hade Åsa där som kunde putta upp stången åt mig :-) Sen är hon så himla go. Hon skrattar inte åt henne eller trackar en för att man är så svag som jag faktiskt är. Sen kanske hon skrattar hemma, men det bjuder jag på :-) Tänk om man kunde bli så där stark! Ja, jag får väl helt enkelt träna på! Blev en timmes paus, ...

Igår var jag till läkaren i Västerås för att försöka finna orsaken till min smärtande höft. Han gjorde en hel del övningar som inte gjorde ont alls, eller som var något obehagliga. Men en övning fick mig  att skrika rakt ut.. och läkaren att le stort och säga "jaha, vad bra!" Min första reaktion på det var väl öh??? nej, inte bra - ont! Men han var nöjd, för han kunde sätta en diagnos som han dessutom var nöjd över. Inte för att jag har diagnosen i sig kanske, men för att han tyckte det var en bra diagnos eftersom den går att behandla. Diagnos: Trochanterit Inflamation i det stora muskelfästet och i de ytliga slemsäckarna vid höftlederna. (Diagnosen trochanterit kännetecknas av smärta i trochanterområdet på lårets utsida.) Beroende på vem man frågar, dvs vanlig läkare, eller idrottsläkare, så är det vila eller inte vila som ordineras, jag var till det sistnämnda. Jag behöver alltså inte vila. Jag får springa t.om :-) Fast inte långt... och inte fort. Och inte ...

I måndags var jag, Åsa och Karin iväg på teknikträning i Västerås. Tränaren för dagen var Marcus Stålbom. Super bra tränare! Super bra kurs! Det tog ca 10 minuter innan första filmen gjordes. Där fick man verkligen se hur man sprang. Springer man på häl? framfot? hela foten?? Ja, inte springer jag på häl iaf.....eller???? JO, visst 17 gjorde jag det! Hur tydligt som helst var det med den saken! Sen gick vi ut för att träna teknik. Och Marcus bestämde sig ganska snart för att tracka en viss LINDA! :-) Ja, men det bjuder jag på! :-) Han ville, för att göra en lång historia kort, få upp mina knän.. få ett bättre lyft i löpsteget. Han tyckte dessutom att jag var något av ett kontrollfreak. VA, MENAR HAN MIG???!!! HA HA HA .. jag kände mig träffad. Men visst har han rätt! Han sprang bredvid mig, leendes.. och skrek, "ÄR DET ALLT DU HAR ATT GE??? KAN DU INTE HÖGRE???? HÖGRE HÖGRE HÖGRE!" Men allt han gjorde, gjorde han på ett schysst sätt! Man kände sig aldrig dum...

Idag var jag iväg och provade bandet igen. Och det verkar faktiskt vara det jag klarar av just nu... vilket känns jätte bra! Skulle ju helst vilja springa ute så klart.... Och jag hade ju helst sprungit långpass tillsammans med R4F idag.... Men men... Det är bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. En vacker dag kommer jag springa tillsammans med R4F igen. Och en vacker dag kommer jag knyta på mig dojjorna och bara sticka ut o springa.. i härliga naturen. Men tills dess, får jag vara glad om jag ändå kan dra några kilometer på band. Det går inte jätte fort... och så fort jag ökar för mycket så får jag ont. Så jag lägger mig på ett lite lagomt tempo. Mitt mål just nu kan inte vara att jaga tider. Mitt mål nu är att kunna springa en viss distans utan att ha alltför ont. Idag blev det 6 km. Smärtskala 2/10. Löpband Datum / tid: 21 augusti 2011 - 14:19 Träningstyp: Löpning - Distans Distans: 6 km Tid: 0:33:40 Snitt: 5:37 min/km ...

Igår var jag på gymmet och drog lite i maskinerna. Jag passade även på att göra lite av övningarna som Åsa varit så snäll och visat mig. Men jag hade sånt sug att springa! Efter en timmes träning, ställde jag mig på löpbandet. Med viss oro, ska väl tilläggas. Det är inte lika självklart roligt, när man har ont :-( Jag försökte tänka extra på tekniken... men det kändes lite som att den kom av sig själv (?). Det kändes lättare att springa rätt på bandet. Min teori är att bandet rör sig under mig hela tiden, så jag behöver egentligen bara lyfta på fötterna .... när man är ute o springer så är det jag som hela tiden gör att jag rör mig framåt, medan när man springer på band, så rör sig ju underlaget. Äh, jag kan inte förklara... men jag tror att ni förstår vad jag menar. Jag har börjat värdera smärtan när jag springer i en skala från 0-10. Där 0 står för smärtfritt och 10, då gör det jäkligt ont! När jag sprungit ute, brukar jag landa på en 8:a i smärtskala. Igår, när jag spra...

Idag har jag, Pelle, Jenny och Per varit i Örebro. Dom körde 10 km... och jag ynka 5. Men jag gjorde helt rätt val, som ändrade min sträcka från 10 till 5. Vi började med lite lätt uppvärmningsjogg, det kändes rätt okej de första minutrarna. Men ganska snart kom den välbekanta smärtan ... Väl i startfållan visste jag ärligt inte hur jag skulle lägga upp loppet. Jag hade kommit underfund med en sak under dagen... Jag ÄR en tävlingsmänniska! Har nog inte riktigt erkänt det för mig själv innan. Men visst f-n är jag det! MEN - jag tävlar inte mot andra, utan bara mot mig själv och klockan. När startskottet väl gick så var det packat i startfållan. Man stod i princip och sprang på stället :-/ Sen försökte jag hitta luckor.. blev en del sicksack springande... försökte hitta nån fin rygg att ta. Jag hittade en rygg... som jag höll i nästan 2,5 km. Sen tyckte jag att det gick för sakta.. så jag sprang förbi henne och tog en ny rygg.. och en ny... och en ny.... Det kändes rät...

NU VILL JAG BARA SPRINGA..... Och det får jag ju snart.. imorgon ska jag testa och springa, då är det dessutom i tävlingsform. Fast jag försöker att inte tänka på att det är tävling, utan mer ett träningspass. Känner mig frustrerad. Och så vet jag inte hur jag ska gå vidare med detta... om det gör ont i morgon. Ja, jag kommer antagligen att fullfölja loppet, det är ju bara 5 km.... Jag tänkte mer efter det. Med träning. Man försöker ju lyssna på alla goda råd man får, men råden är ungefär lika många som personerna som ger dom. En del säger att man ska lägga ner löpningen helt. Satsa på annat under en period för att sedan ta upp löpningen igen. Andra säger att man absolut ska fortsätta springa, bara lugnare och kortare sträckor. Så vad ska man göra? På måndag ska jag på löpteknik i Västerås. Det känns jätte bra! Ska bli super att bli filmad, för jag vet att jag har grymt dålig självuppfattning. Sen har jag ju världens bästa löparcoach. Igår fick jag haka på henne och tr...

Usch o fy o f-n va värdelöst! Men nu har jag ändå bestämt mig för det... efter massa vel hit o dit.. efter att ha analyserat smärtan ur alla vinklar... och satt poäng från 0-10 i smärta...... Så har jag ändå tagit det beslutet. VILA fram till torsdag. Under vilan ska jag som högst ta någon lugn promenad. Och kanske köra styrketräning. Men inte ett löpsteg :-( Jag ska käka voltaren och smörja 3 gånger dagligen. På torsdag är det blodomloppet i Örebro, där jag även ändrat sträckan från 10 km, till 5... med inställningen till att det kommer att bli ett träningspass utan jakt på tid. Istället siktar jag på att vara i form för tjejmilen/halvmarathon i september. Så ser det ut.

Ja, så har jag provat att springa igen då... Det som för bara någon vecka sedan var det roligaste jag visste, är visserligen fortfarande något jag finner roligt.. men tyvärr smärtsamt. Jag hoppas snart att det bara kan benämnas med roligt igen! För det är inge roligt att ha ont :-( Jag var iväg till apoteket idag.... Inhandlade lite medicament ......   Nu ska här självmedicineras.... Inte för att jag vet om det hjälper. Vet ju egentligen inte vad problemet är. Jag vet var det sitter... och jag vet vilka problem jag haft där tidigare... men långa sjukskrivningar, kryckor... operation. Men är det inte något som är inflamatoriskt, så är det enda som händer.. ingenting! Det är ju inte farligt iaf. Apotekaren avrådde mig klart och tydligt från att dubbelbehandla. Jag log åt henne och sa att jag hörde hennes rekommendation, men att jag tänkte strunta i den. Jag hoppas min dumdistrighet gynnar mig i slutänden. Men jag är helt övertygad om att detta inte heller är något far...