teknikträning

Igår var jag på gymmet och drog lite i maskinerna.
Jag passade även på att göra lite av övningarna som Åsa varit så snäll och visat mig.

Men jag hade sånt sug att springa!
Efter en timmes träning, ställde jag mig på löpbandet.
Med viss oro, ska väl tilläggas.
Det är inte lika självklart roligt, när man har ont :-(

Jag försökte tänka extra på tekniken... men det kändes lite som att den kom av sig själv (?). Det kändes lättare att springa rätt på bandet.
Min teori är att bandet rör sig under mig hela tiden, så jag behöver egentligen bara lyfta på fötterna .... när man är ute o springer så är det jag som hela tiden gör att jag rör mig framåt, medan när man springer på band, så rör sig ju underlaget. Äh, jag kan inte förklara... men jag tror att ni förstår vad jag menar.

Jag har börjat värdera smärtan när jag springer i en skala från 0-10. Där 0 står för smärtfritt och 10, då gör det jäkligt ont!
När jag sprungit ute, brukar jag landa på en 8:a i smärtskala.
Igår, när jag sprang på bandet blev det en 2:a!

Det var ett under för mig. Kändes fantastiskt!
Det var kul att springa!
Det enda som inte var så kul, var att jag inte hade någon vacker natur, eller vinden/regnet som kunde svalka.
Istället stod jag i ett varmt/kvavt gym.

Men men, man kan inte få allt här i livet.
Man får vara nöjd för det lilla.
Och det är jag verkligen.

Jag kunde springa 5,5 km utan att det gjorde jätte ont.