Barcelona Marathon...

.....ett lopp jag faktiskt inte trodde jag skulle genomföra.
Men vi börjar från början.

Tidigare i år fick jag och Åsa domen.
Hon hade en stressfraktur och fick gips och självklart kunde hon nu inte springa.
Jag fick reda på att mitt FTA ligament gått av... och fick löpförbud.

Barcelona marathon bye bye (?)
Ja, vi la båda de planerna på hyllan... även om det fanns en liten liten tanke, iaf i min hjärna, om att KANSKE KANSKE skulle man ändå kunna stå där.. eller kanske inte.
Ja, allt kändes osäkert.

Under tiden körde både jag och bästa vännen rehabträning för fulla muggar.
För min del betydde detta en hel del simning och spinning.
Att inte få springa var ruskigt mycket jobbigare än någon som inte springer kan ana. Jag dalade verkligen i mitt humör... och det blev en mental bergochdalbana.

Efter en tids löpvila åkte jag till en duktig kille i Avesta, som jobbar mycket med idrottsskador.
Jag bad honom titta på min fot och säga vad han tyckte.
Han berättade att det skulle bli en lång läkperiod för min del... 12 månader åtminstone. Men han hävde mitt löpförbud och hjälpte mig att istället fixera upp vristen.
Jag fick ett nytt redskap, sporttejp. Och ett tejpschema.
Varje gång jag skulle träna så var det bara till å tejpa upp foten rejält. Gick åt en halv rulle sporttejp varje gång jag skulle träna :-)

Jag hann prova foten och springa några meter innan det var dags för avfärd mot Barcelona. Totalt sprang jag 75,6 km under året.
Fördelat enligt följande:
Januari: 4,3 km
Februari: 32,8 km
Mars: 38,5 km

Med denna löpning i bagaget så kändes en mara väldigt lång.
Jag hade inte ens under hela februari kommit upp i maradistansen. Januari kan vi knappast räkna med alls. Och i mars blev det ett par tokpass veckan innan barcelona. Mest för att känna efter hur foten kändes.
Med andra ord, väldigt lite löpning i benen.

Dagen innan vi flög, drog jag förbi min hjälte i Avesta för att lägga sista handen på foten ;-)
För att i ett sista desperat försök få en stabil fot....en fot som kunde belastas..i 42,2 km.
Han är en stor bidragen orsak till att jag ens ställde mig på startlinjen.
Men när jag åkte från hans klinik på torsdagen, med foten i stort blått förband... då tänkte jag väldigt mycket. Och frågan, ska jag klara att springa ett helt marathon med denna fot... vad en av huvudfrågorna :-)

Så åkte vi i alla fall, jag och Åsa.
Mot värmen. Mot Spanien.
Och vilken resa vi fick!

Det underbara i kråksången var att när söndagen och tävlingsdagen väl kom, så var vi rätt lugna. Vi hade egentligen inga förhoppningar om att klara detta.
Vi skulle ställa oss på startlinjen, och se hur långt det bar.

Jag hade en plan... långt inom mig...jag ville gärna starta.. jag ville mer än gärna fullfölja.. och det skulle vara grymt att slå tiden från Berlin.... även om det kanske var mer än jag kunde begära av mig själv.

När startskottet gick var jag fortfarande rätt lugn. Önskade ett par svenskar intill mig lycka till, och så började jag röra på fötterna.. det kändes lugnt.
Jag kollade på klockan.. å såg att det gick lite fortare än min ursprungliga plan.
Men där och då så började en ny tanke ta form.
Jag håller det tempo jag tycker känns skönt (så länge det är inte är över 6:50) och så länge jag kan ligga runt eller under 6-minuters tempo så gör jag det... för jag kommer ta slut. Jag har ju sprungit 10 km som längst... klart jag kommer ta slut.. och då kommer tempot automatiskt bli mkt långsammare.
Jag går all-in och kör ... så får vi se hur långt det räcker.
Det var min plan. Det blev min plan. Där och då!

Efter första milen så kände jag att tametusan, det funkar. Jag kan springa på foten!
Efter 13 km fick jag äta upp den tanken.
Det började värka... både i fot men även i benen!
Nej, inte redan!!!! Det är alldeles för tidigt! alldeles för långt kvar!

Jag försökte tänka på tekniken. Sätt ner foten korrekt. Skjut fram höften. Mata framåt... framåt...
Mitt mål blev; ta dig till 15 km markeringen....
Vid 15 km... blev målet; ta dig till 20.
Vid 20 blev målet det lilla lilla målet att ta sig till halvmara markeringen....
Vid 21,1 var det med blandade känslor jag sprang över mattan som tjöt och reggade att jag klarat halva distansen.
Det betyder; lika mycket till!
Klarar jag det?

Sluta tänk! Sätt den ena foten framför den andra å se hur långt det bär.
Till och från gick jag in i min lilla bubbla.. där jag inte tänkte, inte kände... bara tog mig framåt.

Ibland kom det någon svensk löpare och peppade. Ibland ropade någon i publiken "Come on Linda!"
eller "Go Linda from Sweden". En kille i publiken såg nog att jag var på väg att sänka tempot och gå.. så han ropade i rättan tid "Come on Linda, run! don´t stop, you can do this!"
Det ger kraft, jag lovar! :-)

Vid ett tillfälle kom det en löpare (Peter) som verkligen var till stor hjälp. Hans uppdrag blev nästan att driva på mig. Tillsammans ska vi klara det! :-) Vi sprang och snackade ungefär en halvmil... från 33 km till 38 km... då jag släppte honom efter att något "sprack" under foten på mig. Smärtan var total.
Nu var det bara 4 km kvar och jag skulle fullfölja om jag så skulle krypa in i mål!
Det var kul att springa denna bit och babbla... och känna att man under denna del av loppet faktiskt hade förmågan att springa ganska lugnt och kontrollerat och snacka :-)
Men sen var det även riktigt skönt att gå in i sin lilla bubbla och bara fokusera på att klara uppgiften.

Jag kollade på klockan, och såg att jag var på väg att göra det omöjliga möjligt.
Jag var på väg att klara ett marathon, och det på en bättre tid än i Berlin. Även om jag skulle gå sista biten!
Men nu var jag så nära så nära... jag ville inte gå.. jag ville komma i mål.
Det gick inte fort.. och att kalla det för att springa är väl kanske att ta i :-) Men jag joggade/tassade fram de sista kilometrarna med många goa vänner i tankarna. Och en till tanke.. fortsätt spring.. fortsätt spring.. fortsätt spring. Tassa, jogga, lunka..men gå inte!

När jag kom in på upploppet hade jag inte krafter att ta i mer.. att spurta eller ens öka var omöjligt!
Men ett leende kom ändå, när speakern ser mig bland alla andra som springer i mål, och ropar ut i högtalarna:
"Linda from Sweden!"
Jag klarade det! Jag klarade det!
Jag gjorde det omöjliga möjligt!
I detta läge så var jag i nått tillstånd där jag inte visste om jag skulle le, skratta eller gråta!
Exakt denna känsla hade jag i Berlin... kände igen den så väl.
Fast denna gång, var jag om möjligt ännu mer nöjd.
Tiden stannade på 4:45:11
Ett PB med 22 minuter!!!!

 Bjuder på några bilder:

Dagen innan loppet. Här låg nummerlappsmässan

Bästa Åsa! Bakom henne ser man tornen där start och mål gick

Min tävlingsoutfit. Eftersom jag behövde ha med mig tejp, bandage, kylgel och div annat smått och gott.. så sprang jag detta lopp med camelback. Vilket faktiskt gick över förväntan bra!

Min fot skulle på något vis pressas i en tävlingsko :-) Det gick! Haha :-)

Här sprang vi!

så fint!

Häftigast var nog ändå att springa genom triumphbågen....

vägen till bågen... med palmer på båda sidorna. Riktigt häftigt!

Så här löjligt lycklig ser man då ut, efter att ha sprungit Barcelona Marathon 2013