Berlin marathon

Vilken upplevelse!

Hur ska jag berätta för att ni ska få känslan?!
Det går helt enkelt inte, jag ska göra mitt bästa... men enda sättet att verkligen uppleva.. är att själv springa! :-)

För mig började min marathon resa redan på fredagen. Jag och Peter satte oss på planet till Berlin. Jag hade aldrig tidigare flygit.
Bara en sån sak! :-)

Sen upplevde jag och Peter Berlin. Vilken stad!
Underbart!

Mässan var det första vi gick till. Dags att hämta nummerlapp. Och hitta en fin tröja :-)
Jag fann en ROSA :-)
En jätte fin. Bilder från trippen kommer!

Jag hoppar lite detaljer runt allt vi upplevde (kommer tillbaka till det sen) och går rakt in på Marathon. Gick upp tidigt för att äta frukost. Vilket gick.. sådär... :-)
Var alldeles för nervös för att kunna få i mig nått. Tvingade dock i mig lite.
Sen mötte jag upp Anders A för att gå till starten.
Väl där mötte vi upp Magnus W och jag torterade dom i typ en timme i startfältet :-)

Sen började de räkna ner.... och jag insåg allvaret. Nu skulle jag springa mitt första marathon. Redo eller ej...
Sen gick starten... och det var ju bara att kuta med strömmen :-)

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta de 42 kilometer som sedan följer.
Den första känslan var lätt.. de första 5 km gick enkelt. Jag höll mig till planen. Sprang lugnt och kontrollerat.
Känslan var bra...

Då... vid 8 km .... blev det en smal passage..
blev lite av en flaskhals... stopp!
Här ville jag inte tappa flytet.. utan gjorde som flera andra.. tog åt höger.. på en trottoarkant.
Sen minns jag bara smärtan.
En fruktansvärd smärta som skjuter genom foten. Jag känner hur foten viker sig. Jag känner smärtan omedelbart. Jag känner hur jag tappar balansen.. och faller....
Då tar en kvinna av asiatisk ursprung emot mig. Jag är så tacksam.. säger nått i stil med Thanx.. hon ler, sen är hon borta i vimmlet.
Jag sätter ner foten för att fortsätta springa.. men drar instinktivt upp den. Smärtan skjuter som en pil genom foten/vristen. Jag försöker sätta ner den igen.. men foten åker genast upp.
Jag hoppar på ett ben. Svär!
Detta är inte sant!
Sen ger jag mig själv två val. Skita i smärtan.. eller bryta.

Då börjar mitt mantra.. jag säger det högt. Gång på gång.
smärta är svaghet som lämnar kroppen, smärta är svaghet som lämnar kroppen, smärta är svaghet som lämnar kroppen.
Jag sätter ner foten.. och springer.. ett steg i taget ... samtidigt som jag säger till mig själv, smärta är svaghet som lämnar kroppen.....

från 8 km till 20 km följer detta mantra mig. Sen är foten bedövad nog att springa på
utan mantrat :-)
Då börjar nästa tanke. Jag SKA ta mig i mål! Jag ska ta mig i mål!
Vid 25 km tar jag sikte mot 30 km och distansrekord.
Vid 30 km tänker jag att nu... nu ska jag springa till 34 km.. där kommer pepp från en tavla.... en tavla jag missar??!!
Var var tavlan???
upprörd, springer jag vidare.. jag ska ta mig till 35 km.
Vid 35 km.. bara 7 km kvar.
Sen blev det tufft.
Bara blev mer än bara...
Men samtidigt är jag så nära.. så nära.

Vid 38 km kommer ambulansen. Den kör upp med blåljus och vill skingra oss löpare. Mitt in bland oss.
Någon har tuppat av. Vid 38 km! Vilket öde! Bara 4 km från mållinjen.

Folk gråter, skriker och svimmar. Folk går.. och jämrar sig.

Jag känner att nu är jag så nära så nära.. JAG KOMMER KLARA DET!
Jag är tårögd.
När jag närmar mig Branderburger Tor är jag i ett rus.
Jag "spurtar" mot mål.
Jag springer förbi en efter en.
Jag flyger fram.
Sån är känslan iaf :-)

När jag springer över mållinjen är jag så glad som.. ja, jag vet inte vad.
Jag klarade det!

Jag möter upp Peter.
Han är så jäkla glad.

Jag börjar gråta!
Jag kramar honom och skrattar och gråter samtidgt :-)

Sen kollar jag klockan.
Jag fick problem med klockan under lpppet och hade ingen koll på vare sig hastighet eller nåtta annat. Loppet kördes enbart på känsla. Vilket faktist var otroligt befriande!

Jag kollar på klockan.. och upptäcker att jag INTE klarat mitt mål, jag klarade inte 5 timmars gränsen. För en sekund känner jag mig misslyckad...
Sen tittar jag på Peter, och utbrister - Det spelar ingen roll, jag är fan bäst idag!! :-)

Min sluttid blev 5:07:44

Ingen tid att skryta med kanske...
Men jag är grymt nöjd över att ha fixat en mara!
Och att ha fixat att springa i över 5 timmar!
Jag var BÄST den dagen!
och framför allt så hade jag grymt ROLIGT!

alla männsikor som hejade, musiken... allt!
Ja, det går inte att förklara.
Men ett ord säger mycket -LYCKA!



STORT TACK till min man Peter, som fanns vid min sida hela resan. Peppade och stöttade och helt enkelt stod ut med mig :-)

Och alla ni underbara vänner, som gett mig så oerhört mycket stöd och peppande ord!

Ni är fantastiska!!!!