Intervaller
Igår drog jag och mannen till Avesta för att köra intervaller med klubben.
Vädret var minst sagt omväxlande....
Det började med solsken, men så fort vi skulle börja med våran lilla uppjogg, så började regnet vräka ner. Hela himlen bokstavligen öppnade sig.... men är man löpare så finns det inget väder som hindrar att man drar ut (?)...
Han där uppe tyckte väl att vi var bra tokiga och skrattade gott när han vände regnet till hagel..
gjorde ju nästan ont.. men vi fortsatte....
Jasså, de tokarna ger inte upp.. då tar vi i med lite vind då... men vi fortsatte :)
Sen sprang vi tillbaka till klubbstugan för att möta upp gänget.
Idag var det Micke som var coach och på programmet stod intervaller vid Djäknehyttan.
Målet var 2x1000 meter, 2x800 meter, 2x600 meter, 2x400 meter och 2x200 meter
Jag hoppade den första och startade på 800:ingarna.
Dels för att jag kände mig stum i benen... och dels för att jag eventuellt ska tävla på lördag och vill spara lite på "krutet" tills dess.
P fick rätt omgånende ont i benhinnorna och beslut efter ett tag att gå/jogga tillbaka till klubbstugan.
Jag valde att fortsätta.
Vädret var som sagt inte av den trevligaste sorten :)
Det blåste så hårt att det kändes som att springa in i en vägg..
eller stå på stället å springa.
Jag var på väg att ge upp, kändes liksom inte som någon ide att springa och känna att man inte ens kom framåt. Jag tog i.. men kom ändå ingenstans.
Så var känslan.
Jag frös, jag var genomblöt och jag slet men fick inget för det (?)
Då, helt plötsligt... slutar det att regna/hagla. Blåsen avtar även om det fortfarande blåser lite grann.. solen tittar fram och en gigantisk regnbåge upptar min syn.
Det är då man fattar varför man är löpare! :)
Tillbaka i klubbstugan är jag ändå glad att jag ändå hade förprogramerat bastun. Det kändes fantastiskt skönt att värma en frusen kropp, innan hemresan till F-town.
Väl hemma la jag in passet på jogg. Då såg jag att tiderna jag gjort på intervallerna inte var så tokiga ändå.
Ännu en gång förvånas jag av att känslan och verkligheten inte synkar med varandra.
Jag hade varit missnöjd med min prestation på passet, men BLEV nöjd. Förvånad men NÖJD!
Sedan fick jag benmassage av gubben. Jag trodde inte att jag hade några känningar... men så drog han över hinnorna/skenbenen och jag fullkomligt vrålade av smärta.
Han däremot hade ju ont redan innan, så ni kan ju gissa om hämnden var ljuv! ;)
Innan jag kröp ner under det varma täcket för att sova, smörjde jag in båda underbenen med kylgel.
Idag blir det vila
Vädret var minst sagt omväxlande....
Det började med solsken, men så fort vi skulle börja med våran lilla uppjogg, så började regnet vräka ner. Hela himlen bokstavligen öppnade sig.... men är man löpare så finns det inget väder som hindrar att man drar ut (?)...
Han där uppe tyckte väl att vi var bra tokiga och skrattade gott när han vände regnet till hagel..
gjorde ju nästan ont.. men vi fortsatte....
Jasså, de tokarna ger inte upp.. då tar vi i med lite vind då... men vi fortsatte :)
Sen sprang vi tillbaka till klubbstugan för att möta upp gänget.
Idag var det Micke som var coach och på programmet stod intervaller vid Djäknehyttan.
Målet var 2x1000 meter, 2x800 meter, 2x600 meter, 2x400 meter och 2x200 meter
Jag hoppade den första och startade på 800:ingarna.
Dels för att jag kände mig stum i benen... och dels för att jag eventuellt ska tävla på lördag och vill spara lite på "krutet" tills dess.
P fick rätt omgånende ont i benhinnorna och beslut efter ett tag att gå/jogga tillbaka till klubbstugan.
Jag valde att fortsätta.
Vädret var som sagt inte av den trevligaste sorten :)
Det blåste så hårt att det kändes som att springa in i en vägg..
eller stå på stället å springa.
Jag var på väg att ge upp, kändes liksom inte som någon ide att springa och känna att man inte ens kom framåt. Jag tog i.. men kom ändå ingenstans.
Så var känslan.
Jag frös, jag var genomblöt och jag slet men fick inget för det (?)
Då, helt plötsligt... slutar det att regna/hagla. Blåsen avtar även om det fortfarande blåser lite grann.. solen tittar fram och en gigantisk regnbåge upptar min syn.
Det är då man fattar varför man är löpare! :)
Tillbaka i klubbstugan är jag ändå glad att jag ändå hade förprogramerat bastun. Det kändes fantastiskt skönt att värma en frusen kropp, innan hemresan till F-town.
Väl hemma la jag in passet på jogg. Då såg jag att tiderna jag gjort på intervallerna inte var så tokiga ändå.
Ännu en gång förvånas jag av att känslan och verkligheten inte synkar med varandra.
Jag hade varit missnöjd med min prestation på passet, men BLEV nöjd. Förvånad men NÖJD!
Sedan fick jag benmassage av gubben. Jag trodde inte att jag hade några känningar... men så drog han över hinnorna/skenbenen och jag fullkomligt vrålade av smärta.
Han däremot hade ju ont redan innan, så ni kan ju gissa om hämnden var ljuv! ;)
Innan jag kröp ner under det varma täcket för att sova, smörjde jag in båda underbenen med kylgel.
Idag blir det vila
Kommentarer
Skicka en kommentar