Lycka är att få springa!

Idag var jag så iväg - igen, för att få bukt med min fot. Denna gång vände jag mig till en person ruskigt duktig, och som dessutom gillar löpning :)

Något han även är riktigt duktig på, är att tejpa.

Jag fick även ett tejpschema. Så nu ska jag kunna göra detta själv (?!)

Vitsen med tejpen är att stabilisera så att foten, under träning, inte får utrymme att vika åt sidan. Att hålla upp och fixera ledbandet som gått av.

Nu titta han på foten, bände, böjde och vred.

Han tejpade, jag fick belasta. 

Han tejpade om.

Och så höll vi på.

Han ville hitta läget där jag blev smärtavlastad.

Vare sig han eller jag förstår varför jag har så fruktansvärt ont. Eller varför jag får sån ilsmärta att jag instinktivt drar upp foten. Det skjuter som en pil av smärta. 

Vi kunde kolla upp det med en slags röntgen.

Men kom fram till att hoppa över den undersökningen, för närvarandet.

Det förändrar inget att veta.

Vi kan inget göra. 

Vi vet tillräckligt. Vi får utgå härifrån nu.

Det som var bra i kråksången var att han genast tog bort mitt löpförbud :-D

Har löpvilan gjort skadan bättre?

Varför ska jag ha löpförbud, orsak?

Så ni kan ju gissa om jag satt och log hela bilresan hem :)

Sjöng med i låtarna och kände en glädje i hela kroppen.

Löpförbud? Pyttsan!

Jag använde min nyvunna frihet med att åka raka spåret till Arena och löpbandet. Där drog jag av 4,5 km lugna.

Lycka är att få springa!