Årets första utepass
Idag, ÄNTLIGEN, var det dags att testa benen på riktigt detta år.
Inget jams på bandet i 4 minuter.
Nej, vädret var perfekt.
-2 grader kallt. Ganska mycket mjuk snö. På vissa ställen lite för mycket (?).
Hur som helst så drog jag på mig mina icebug som jag fortfarande inte är vän med. Eller rättare sagt, det är min vänstra sko jag inte är vän med. Den klämmer.
Jag har ju knappt kunnat använda dessa skor, så jag hoppas ändå att detta ska bli bättre när jag sprungit in dom, för greppmässigt är de helt underbara!
Så idag var det alltså dags för årets första utepass.
Jag drog upp i skogen, och fick snö så jag teg :-)
Efter ett tag gav jag upp och drog ut mot stan.
Jag blev glatt förvånad av att jag inte blev något trött, trots att jag knappt sprungit nått i år.... eller i slutet på förra.
Inget anfådd.
Bara härligt nöjd och glad :-)
Sprang bitvis och log så stort att folk nog undrade om jag var riktigt klok :-)
Fast, det är jag ju inte heller ;-)
Efter ett tag tittade jag på klockan, och upptäcker att det inte går så där sakta som jag kanske trott att det skulle gå, med tanke på underlag och backar.
Jag kände mig STARK.
Det är en känsla jag ska försöka suga på.
Blev stärkt och kände ett uns att förhoppning, om att all annan träning kanske faktiskt gjort nytta.
Och att mitt ofrivilliga avbrott från löpningen inte kostat mig allt för mycket negativt.
Jag kanske t.om blivit starkare?
Nöjd över dessa känslor sprang jag vidare. Sneglade på klockan ibland för att kolla distans och hastighet. Och kunde inte annat än känna mig tillfreds över både det ena och det andra.
En förhoppning spreds inom mig.
Mina planer och tankar om löpåret 2013 kanske inte behöver ändras så mycket?!
Efter lite drygt halvmilen började vristen tjoa på min uppmärksamhet. Och jag tänkte att okej, har den varit schysst så här långt, så kan väl jag vara schysst tillbaka. Så jag saktade ner till gångtempo och gick resten av vägen hem.....
Men nu är jag snart igång igen, vänta bara!
:-)
Inget jams på bandet i 4 minuter.
Nej, vädret var perfekt.
-2 grader kallt. Ganska mycket mjuk snö. På vissa ställen lite för mycket (?).
Hur som helst så drog jag på mig mina icebug som jag fortfarande inte är vän med. Eller rättare sagt, det är min vänstra sko jag inte är vän med. Den klämmer.
Jag har ju knappt kunnat använda dessa skor, så jag hoppas ändå att detta ska bli bättre när jag sprungit in dom, för greppmässigt är de helt underbara!
Så idag var det alltså dags för årets första utepass.
Jag drog upp i skogen, och fick snö så jag teg :-)
Efter ett tag gav jag upp och drog ut mot stan.
Jag blev glatt förvånad av att jag inte blev något trött, trots att jag knappt sprungit nått i år.... eller i slutet på förra.
Inget anfådd.
Bara härligt nöjd och glad :-)
Sprang bitvis och log så stort att folk nog undrade om jag var riktigt klok :-)
Fast, det är jag ju inte heller ;-)
Efter ett tag tittade jag på klockan, och upptäcker att det inte går så där sakta som jag kanske trott att det skulle gå, med tanke på underlag och backar.
Jag kände mig STARK.
Det är en känsla jag ska försöka suga på.
Blev stärkt och kände ett uns att förhoppning, om att all annan träning kanske faktiskt gjort nytta.
Och att mitt ofrivilliga avbrott från löpningen inte kostat mig allt för mycket negativt.
Jag kanske t.om blivit starkare?
Nöjd över dessa känslor sprang jag vidare. Sneglade på klockan ibland för att kolla distans och hastighet. Och kunde inte annat än känna mig tillfreds över både det ena och det andra.
En förhoppning spreds inom mig.
Mina planer och tankar om löpåret 2013 kanske inte behöver ändras så mycket?!
Efter lite drygt halvmilen började vristen tjoa på min uppmärksamhet. Och jag tänkte att okej, har den varit schysst så här långt, så kan väl jag vara schysst tillbaka. Så jag saktade ner till gångtempo och gick resten av vägen hem.....
Men nu är jag snart igång igen, vänta bara!
:-)
Kommentarer
Skicka en kommentar