Jävla skit!
Inte ofta jag svär, och sällan efter efter ett löppass.
Men idag känns det som jag skulle vilja spy ur mig varenda svordom jag kan!
Istället blir jag ledsen. Och tankarna mal.
Var det bara en dålig dag idag?
I torsdags kändes det ju så mycket bättre!
Och rehaben har ju gått så bra!
Idag var det åter dags för klubbträning. Planen var att springa från klubbstugan och till Rembospåret. Första biten kändes bra, men efter 7-8 km så började vristen ge sig till känna. Den där värken som jag känner igen alltför väl...
Tänkte, att det går nog över, det brukar det göra.
Men istället så tilltar smärtan :/
Mina medlöpare märker hur jag tappar i fart, och frågar hur det är fatt?
Jag försöker bita ihop, jag går in i min lilla bubbla.. Men inget hjälper.
Helst av allt vill jag skrika rätt ut, eller lägga mig ner å gråta.
Istället går jag in i bubblan.. Lägger all kraft på att sätta ner foten rätt.
Efter en stund säger Y till mig att det inte ser bra ut, jag springer inte "rent", utan haltar. Jag fräser nått tillbaka ... Och ångrar förstås att jag inte kan hålla min frustration inombords.
Jag är ju jätte tacksam över att jag får så bra coatching. Förstå vilken hjälp det är att vara i en grupp o springa och samtidigt få feedback! Det är ju toppen.
Men smärtan var för intensiv och jag hade ingen kraft till att ändra mitt löpsteg.
Tyvärr la jag nog en del kraft på negativa tankar istället.
Tankar som att ge upp, kasta in handduken. Att inse sig besegrad. Osv.
MEN jag är inte riktigt där än.
Vill inte acceptera det.
När vi kom till klubbstugan, 17 km senare, var vristen svullen. Undersidan av knölen såg skum ut. Ser ut som det ligger vätska inunder (?).
Jag vet faktiskt inte hur jag ska tackla detta. Hoppas på en dålig dag?
Får helt enkelt ta en dag i taget, men idag känns det helt enkelt skit!
Men idag känns det som jag skulle vilja spy ur mig varenda svordom jag kan!
Istället blir jag ledsen. Och tankarna mal.
Var det bara en dålig dag idag?
I torsdags kändes det ju så mycket bättre!
Och rehaben har ju gått så bra!
Idag var det åter dags för klubbträning. Planen var att springa från klubbstugan och till Rembospåret. Första biten kändes bra, men efter 7-8 km så började vristen ge sig till känna. Den där värken som jag känner igen alltför väl...
Tänkte, att det går nog över, det brukar det göra.
Men istället så tilltar smärtan :/
Mina medlöpare märker hur jag tappar i fart, och frågar hur det är fatt?
Jag försöker bita ihop, jag går in i min lilla bubbla.. Men inget hjälper.
Helst av allt vill jag skrika rätt ut, eller lägga mig ner å gråta.
Istället går jag in i bubblan.. Lägger all kraft på att sätta ner foten rätt.
Efter en stund säger Y till mig att det inte ser bra ut, jag springer inte "rent", utan haltar. Jag fräser nått tillbaka ... Och ångrar förstås att jag inte kan hålla min frustration inombords.
Jag är ju jätte tacksam över att jag får så bra coatching. Förstå vilken hjälp det är att vara i en grupp o springa och samtidigt få feedback! Det är ju toppen.
Men smärtan var för intensiv och jag hade ingen kraft till att ändra mitt löpsteg.
Tyvärr la jag nog en del kraft på negativa tankar istället.
Tankar som att ge upp, kasta in handduken. Att inse sig besegrad. Osv.
MEN jag är inte riktigt där än.
Vill inte acceptera det.
När vi kom till klubbstugan, 17 km senare, var vristen svullen. Undersidan av knölen såg skum ut. Ser ut som det ligger vätska inunder (?).
Jag vet faktiskt inte hur jag ska tackla detta. Hoppas på en dålig dag?
Får helt enkelt ta en dag i taget, men idag känns det helt enkelt skit!
Tråkigt med foten, men lite vila från löpning kanske? Astråkigt, jag vet, men kanske nödvändigt?
SvaraRaderaJa, jag tar en dag i taget nu. Vill inte riktigt acceptera läget, och så är det ju UI till helgen.
SvaraRaderaEgentligen borde jag kanske lagt ner tanken på UI men.. Hoppet är ju det sista som överger människan och jag hoppas fortfarande på att kunna starta. Sen har jag ingen tanke på att fullfölja men...
Ha en fin dag!