Ultraintervaller

Så var det dags att försöka sig på Ultra intervaller igen.
Jag trodde att det skulle gå bättre denna gång, men jag trodde det skulle bli mentalt jobbigare eftersom jag trodde att jag skulle bli ensam på flertalet av intervallerna.
Jag hade fel på båda punkterna.

Starten gick 00:00.
Peter hade lovat att han skulle haka på nattens intervaller, 00:00 och 03:00, samt sista intervallen 21:00.

Jag hade förberett kylen med kokta ägg, kesella, kyckling, köttfärssås och pasta mm.
Jag hade gjort upp ett schema för hur jag skulle äta.
Jag hade lagt upp alla kläder som jag skulle använda.

Klockan blev midnatt och vi drog iväg. Ganska snabbt kände jag att magen inte var helt okej. Men vi sprang vidare (såklart). Vid 5 km hade rejäla krampkänningar. Jag försökte andas genom smärtan... och sätta en fot framför den andra.
Målet blev toan hemma :)
Det var väldigt lite folk ute. Vid hamnkrogen satt det dock en del människor kvar.
Blev således en lugn tur genom stan. Faschinerades över att det aldrig blev riktigt mörkt.
Första milen gick på 1:05 och jag förstod redan då, att det skulle bli en tuff UI. Målet var att ligga på max 1:02 per intervall.

Jag åt ett ägg med kaviar på, och försökte sova en stund.
Tiden går fort och snart var de knappt 2 timmarnas vila över.
Vi gjorde oss redo för mil nr 2.

Den blev inte lättare än den första. Magen fortsatte att protestera och det blev en kamp mot min egen kropp. Jag måste ju erkänna att det störde mig en hel del.
Den sinkade mig i löpningen och det var svårt att andas korrekt. Blev lite på gränsen till hyperventilering. Jag försökte tänka bort smärtan.. tänka på annat. Babbla med Peter.
Men det var oerhört svårt att springa med magsmärtor.
På denna intervall var det rätt mycket liv och rörelse (?). Många bilar, en cyklist och några gångare.. som var uppe kl 03...? Jag undrar vad det tänkte, när vi kom springandes :)
För vi tänkte iaf en del om vad 17 dom gjorde uppe :) Ha ha.
Vi fick se solen gå upp över Fagersta och höra fåglarna vakna.
Vi fixade även den 2:a milen på ganska exakt samma tid 1:05.

Jag försökte återigen få i mig nått. Men det var inte lätt. Lite kesella och banan fick duga.

Tredje intervallen gick 06:00 och nu sov Peter och resten av huset.
Jag drog ut ensam och första 2 km var hemska. Magsmärtorna kom direkt. Jag fick varva gång och löpning innan jag ens börjat!
Jag sprang ner mot Semla, gamla vägen ut till Andra sidan, tog en extra liten tur runt Andra sidan utefter vattnet.
Så oerhört vacker natur.
Passade på att njuta av annat underlag än asfalt.
Jag gick in i min bubbla och tuggade kilometer för kilometer och till slut var jag hemma.
Jag landade på 1:05 igen!
Tydligen ett tempo för dagen?!

Hemma försökte jag åter ladda på med lite näring. Vilket gick så där eftersom jag hela tiden trodde jag skulle kräkas upp det. Mådde riktigt illa och det var svårt att svälja.
Sov 30 minuter.
Sen var det dags för intervall fyra.

Ida hade vaknat och tog ett kort på mig :) Denna intervall var den enda jag körde med musik.
Och denna intervall var den enda som jag körde utan direkta magsmärtor.
Passet flöt på bra. Jag sprang mot Oti och hem. Kändes som en enkel bana, med inte alltför branta backar.
Jag började fundera på att tillåta mig att gå i backar, eftersom de tog en del på krafterna att springa i dom.
Jag kände mig nöjd efter denna intervall, och började tro att det kanske kunde gå vägen. Kanske skulle jag fixa alla intervaller.
Den 4:e intervallen gick på 1:04.

Jag hade fortfarande stora problem med att äta. Och jag gick alltmer ifrån mitt matschema.
Jag bestämde mig för att hoppa över den riktiga maten, då jag trodde risken att min mage skulle krascha var för stor.
Stoppade i mig en smörgås och en flapjack. Duschade och laddade för intervall 5.

Nu skulle jag få otippat sällskap av Ingemar.
Redan innan mådde jag ruskigt illa och trodde jag skulle kräkas innan jag ens börjat springa.
Och visst fick jag det tufft!
Fick stanna och gå ett par gånger.
Jag är ändå glad att Ingis var med, för jag fick nått annat att tänka på. Vet inte om jag var något vidare sällskap dock :)
Jag fick även veta att Ingemar är riktigt duktig på att springa, framför allt fort.
Men jag ska nog ta med honom på nått lågpulspass framöver :)
Springa långt och länge är ju ändå det bästa som finns, normalt sett! :)
Intervall 5 gick på 1:04

Tanken var att 6:e intervallen skulle springas ensam.
En halvtimme innan start ser jag Peter byta om till löparkläder :O
Vad gör du? frågade jag.
Jag ska följa med dig och peppa dig, och hoppas att du kan få lite energi av mig.

Med facit i hand undrar jag vad som hänt om han inte tagit detta beslut. Och det måste ha funnits en mening med det...

Mådde rätt "bra" innan, trodde inte det var något fara på färde. Fick dock genast kramp i magen.. som blev värre och värre.
Jag fick börja varva gång med löpning. Jag andades alltmer snabbt och högt upp, istället för att hitta andningen i magen och dra ner luft ordentligt.
Efter hand så började jag sätta upp mål. Spring till det stället, där får du gå en bit.
Gångpauserna kom oftare och oftare men jag kände ändå inte att jag återhämtade mig. Magen krampade och jag började bli lite yr.
Trodde yrseln berodde på att jag hade så ont.. och försökte tänka på att andas bättre.
Fokus på att sätta ena foten framför den andra... tugga på. Snart är vi framme.
När jag kom till sjukhusrondellen började jag inse att nått inte stämde. Det märkte även Peter. Jag började vingla... det snurrade i hela huvudet.
Jag hade svårt att sätta en fot framför den andra.
Jag hade svårt att säga åt kroppen vad den skulle göra.
Detta var riktigt otäckt.

Efter 10 km pipet på klockan började vi gå uppför backen hem. Peter stöttade mig och det svartnade flera gånger.
På nått vis tog vi oss ändå de sista metrarna hem, där jag kollapsade i soffan.
Jag tror inte jag var borta i många sekunder. Men det var otäckt nog ändå.

Jag insåg mitt fatala misstag.
Detta tillstånd berodde förstås inte på min kramp, utan på näringsbrist!
Visst, jag hade svårt att få i mig mat pga krampen. Men likväl, man måste äta om man ska orka.
Kroppen stängde helt enkelt av.

Så nästa gång, om jag får kramp, då måste jag ta chansningen att äta med risk för att magen havererar. Kanske skulle jag blivit tvungen att bryta pga att magen kraschat... men... detta är knappast bättre.

Jag åt en halv tallrik med köttfärssås och spaghetti, och drack lite resorb som Peter hittat.
Jag började pigga på mig.
Jag funderade lite på om jag skulle fixa och springa de två återstående intervallerna. Jag skulle vila på saken men sa att jag trodde nog att det skulle bli svårt.
Jag somnade, sov i en timme...
Vaknade 30 minuter innan start och kände att den näring jag fått i mig, fyllde nog knappt på det som hade fattats mig.
Jag hade inte riktigt kraft.

Jag sa till Peter att tyvärr skulle jag hoppa av här, hur irriterande det än kändes att åter bara klara 6 mil, så måste hälsan gå först.

Hade så gärna velat slå åtminstone mitt PB. Inte stanna på samma!
Men, det var inte min dag.

Jag har lärt mig min läxa.
Jag tar med mig lärdomen.

Så länge man lär sig något så är ingenting bortkastat.
Det blir kanske tredje gången gillt!?! :)

Tack Ingemar för att du följde med mig på en intervall, och för draghjälpen till den snabbaste intervallen.
Och TACK PETER, vad hade jag gjort utan ditt enorma stöd och pepp?!!?