Prestera när det behövs, inte annars
Så där ja.. tror jag börjar få ordning på mig själv. Mina tankar och allt som snurrat sista tiden.
En skada kan vara både bra och dålig. Mest dålig förstås.
Men bara man lär sig nått så är det ändå inte helt meningslöst.
Jag kan ju erkänna att min skada gjorde att jag hamnade i en rejäl svacka. På många plan.
Nu, när jag börjat kunna springa igen, så har den yttrat sig i en besvikelse av att jag tappat så mycket av det jag hade innan.
Mitt självförtroende som löpare fick sig en knäck.
Den senaste tiden har jag försökt leta efter mitt tappade självförtroende.
Blivit less på mig själv när jag inte kännt att jag fixat intervaller eller fart så som jag önskat.
Imorse läste jag ett mail, från en god vän. Jag hade redan innan detta mail börjat omvärdera mina tankar. Men detta mail slog huvudet på spiken och jag kände att nu står jag vid den där vägkorsningen där jag lär göra ett val och stå för det.
Men ett val behöver inte vara så dramatiskt. Det behöver inte vara svart eller vitt. Det finns rätt många nyanser däremellan.
Jag har sprungit i några år nu. Alltid med glädje. Jag springer inte för att jag måste.
Jag springer för att jag blir glad av löpningen.
Den ger mig så mycket positivt. Jag har dessutom hittat vänner för livet genom just löpningen.
Men så efter skadan, så trodde jag lite naivt, att jag skulle vara kvar där jag slutade.
Men så är det inte.
Jag springer inte längre mina långpass under 6 minuters tempo. Nästan alla ligger över.
Jag kommer få jobba för farten.
Jag kommer få jobba för att komma igen.
Man får ingenting gratis.
Samtidigt så har jag bestämt mig för att inte stressa fram något. Det kan få ta lite tid. Men jag kommer igen!
På senare tid har jag tänkt att jag tappat istället för gått fram i utvecklingen.
Så kanske det oxå är.
Men det faktum att jag kännt så har gjort att jag slagit ner på mig själv. Mitt självförtroende har fått sig en rejäl törn. Jag kunde ju detta för ett år sedan!! För ett år sedan var jag snabbare än nu!! Jag borde ju utvecklas framåt och inte bakåt!!
En frustration helt enkelt.
För nog är jag lite så, att jag ser resultat som ett kvitto på min träning.
Går det framåt så har jag gjort rätt.. går det bakåt.. då måste jag analysera varför?
För övrigt ett stort fan av att analysera :)
Hur som haver, så har jag då vänt löpningen till ett stressmoment där jag jagar en form och en fart som inte riktigt är där ännu.
Istället för att fokusera på att bara springa, att bara vara - jag.
Jag är oerhört tacksam, att jag ens kan springa... så som jag gör idag. För inte så länge sedan kunde jag knappt springa alls. För bara några månader sedan så var det smärtsamt att springa.
Jag tänkte mycket på den dagen jag kunde få springa smärtfritt igen. Vilken lycka!
Nu är jag där, nästan. Men är jag lycklig?
Jag tänker ta detta år till ett riktigt njutningsbart löparår.
Där löpningen till största delen ska ske KRAVLÖST.
Där jag ska bygga upp min kropp, min fot, mitt flås och min uthållighet.
So what om det inte går så fort? Det innebär isåfall att jag kommer få till en hel drös med MYSPASS.
Tror jag kan leva med det! :)
Dessutom kommer jag få mysa många kilometer med folk jag gillar. I snacktempo! :)
Sen ska jag lägga in nått pass där jag pressar och testar mina gränser oxå. Men målet med min löpning ska fokuseras på att NJUTA, MÅ BRA och springa för att det gör mig LYCKLIG.
En skada kan vara både bra och dålig. Mest dålig förstås.
Men bara man lär sig nått så är det ändå inte helt meningslöst.
Jag kan ju erkänna att min skada gjorde att jag hamnade i en rejäl svacka. På många plan.
Nu, när jag börjat kunna springa igen, så har den yttrat sig i en besvikelse av att jag tappat så mycket av det jag hade innan.
Mitt självförtroende som löpare fick sig en knäck.
Den senaste tiden har jag försökt leta efter mitt tappade självförtroende.
Blivit less på mig själv när jag inte kännt att jag fixat intervaller eller fart så som jag önskat.
Imorse läste jag ett mail, från en god vän. Jag hade redan innan detta mail börjat omvärdera mina tankar. Men detta mail slog huvudet på spiken och jag kände att nu står jag vid den där vägkorsningen där jag lär göra ett val och stå för det.
Men ett val behöver inte vara så dramatiskt. Det behöver inte vara svart eller vitt. Det finns rätt många nyanser däremellan.
Jag har sprungit i några år nu. Alltid med glädje. Jag springer inte för att jag måste.
Jag springer för att jag blir glad av löpningen.
Den ger mig så mycket positivt. Jag har dessutom hittat vänner för livet genom just löpningen.
Men så efter skadan, så trodde jag lite naivt, att jag skulle vara kvar där jag slutade.
Men så är det inte.
Jag springer inte längre mina långpass under 6 minuters tempo. Nästan alla ligger över.
Jag kommer få jobba för farten.
Jag kommer få jobba för att komma igen.
Man får ingenting gratis.
Samtidigt så har jag bestämt mig för att inte stressa fram något. Det kan få ta lite tid. Men jag kommer igen!
På senare tid har jag tänkt att jag tappat istället för gått fram i utvecklingen.
Så kanske det oxå är.
Men det faktum att jag kännt så har gjort att jag slagit ner på mig själv. Mitt självförtroende har fått sig en rejäl törn. Jag kunde ju detta för ett år sedan!! För ett år sedan var jag snabbare än nu!! Jag borde ju utvecklas framåt och inte bakåt!!
En frustration helt enkelt.
För nog är jag lite så, att jag ser resultat som ett kvitto på min träning.
Går det framåt så har jag gjort rätt.. går det bakåt.. då måste jag analysera varför?
För övrigt ett stort fan av att analysera :)
Hur som haver, så har jag då vänt löpningen till ett stressmoment där jag jagar en form och en fart som inte riktigt är där ännu.
Istället för att fokusera på att bara springa, att bara vara - jag.
Jag är oerhört tacksam, att jag ens kan springa... så som jag gör idag. För inte så länge sedan kunde jag knappt springa alls. För bara några månader sedan så var det smärtsamt att springa.
Jag tänkte mycket på den dagen jag kunde få springa smärtfritt igen. Vilken lycka!
Nu är jag där, nästan. Men är jag lycklig?
Jag tänker ta detta år till ett riktigt njutningsbart löparår.
Där löpningen till största delen ska ske KRAVLÖST.
Där jag ska bygga upp min kropp, min fot, mitt flås och min uthållighet.
So what om det inte går så fort? Det innebär isåfall att jag kommer få till en hel drös med MYSPASS.
Tror jag kan leva med det! :)
Dessutom kommer jag få mysa många kilometer med folk jag gillar. I snacktempo! :)
Sen ska jag lägga in nått pass där jag pressar och testar mina gränser oxå. Men målet med min löpning ska fokuseras på att NJUTA, MÅ BRA och springa för att det gör mig LYCKLIG.
Kommentarer
Skicka en kommentar