Caballo Blanco Memorial Run
Igår var det dags för en liten tävling.
Från början hade jag tänkt ta det väldigt lugnt. Se detta som en rolig grej och en liten träningstävling inför Berlin nästa helg.
Peter och Sören skulle springa 22 km, dvs två varv på den 11 km långa banan.
Jag skulle springa ett varv eftersom jag är i nedtrappningsfas nu.
Sen bestämde sig Peter för att byta distans och köra samma som mig.
Genast kände jag hur pressen steg.
Visst kanske han vinner, men jag kan ju inte släppa iväg honom hur långt som helst!
Och helst ville jag ju förstås vinna :D
Vi kom till Persbo ca 30 minuter innan start.
Fick min nummerlapp som innehöll två av mina turnummer. Kändes fint :D
Men jag kände mig allt annat än lugn.
10 minuter innan start får vi höra lite om banprofilen. Vi kommer att börja med en ganska kraftig stigning som varar i ungefär 5 km (!!!!).
Och det är terräng.
Det sista visste jag förstås. Men att det skulle vara så tuff bana.. visste jag inte.
Och ni som känner mig, vet mina känslor för backar :)
Ja, nu kan jag ju inte kasta in handduken.
2 late for that.
Bara å bita i det sura äpplet.
Jag hade tänkt en massa hur jag skulle lägga upp detta lopp.
Jag hade funderat på strategier, främst för hur jag skulle lyckas stoppa Peters framfart :)
Nu tänkte jag om.
När jag insåg hur banan såg ut så bestämde jag mig för att försöka att bita fast i Peters rygg så mycket jag bara orkade.
Peters styrka ligger i min svaghet - backar....
Första kilometrarna var TUFFA.
En smal stig med massa stenar och grenar.. blev en smal stig med rätt högt gräs, så man såg inte stigen och eventuella gropar.
Jag började ångra min medverkan, livrädd för att vricka foten började jag fega.
Jag tappade några meter på Peters rygg men såg honom hela tiden.
Efter ytterligare en km så gick Peters skosnöre upp.. och jag kom upp precis bakom honom när han tog sitt första löpsteg efter snörningen.
Vi sprang genom fårhagen, uppför en riktigt tuff gräsbacke. Där, längst uppe fick vi vatten. Jag tittade på klockan. Knappt 3 km, vilket innebar att stigningen var långt ifrån över.
Vi fortsatte vi på en lite bredare grusväg... det fortsatte att gå uppför uppför uppför.
När klockan pep för 5 km så kände jag att snart, snart ska det bli flackt.
Det fortsatte uppför till klockan visade 5,5 km.. nu planade det ut.
Jag kände att jag var trött och sliten. Jag hade ont i ryggen som bråkat med mig en tid nu.
Men jag kände ändå att jag återhämtade mig rätt så bra på flacken.
Snart var vi uppe i ett ganska behagligt tempo. Runt eller strax under 6-minuter.
Vi låg nu jämnsides och peppade varandra när den ena började sacka eller känna av krämpor.
Peter gjorde vid 7 km en ganska fin ökning.. och jag gjorde mitt bästa för att bita i. Vilket jag oxå lyckades med.
Men det är svårt att lägga in den där nya växeln när man har ett tempo som känns behagligt :)
Här någonstans låg Peter några meter före när han börjar svänga höger. Jag ropar åt honom att han springer fel. Skylten visar in i skogen.
Fick senare höra att folk sprungit fel på några ställen. Detta var det enda stället som JAG tyckte var lite vanskligt. Annars tycker jag att skyltningen var mer än väl utmärkt. Tydligt och bra med både snitslar och pilar.
Vid 8 km gjorde P ännu en ökning... Nu gick det för mig rätt fort med tanke på underlaget.
Vi sprang in i skogen, jämsides med sjön, över en bro.. och nerför en backe...
Farten gick ner lite vid de mer tekniska partierna.
Jag försökte återhämta mig igen.
Känns som jag lyckades rätt bra med återhämtningen vilket gladde mig.
Vid 10 km drog Peter på.. och nu kunde jag inte längre ligga bakom kände jag. Jag la mig jämsides och när vi såg målgången så la vi in spurten. Vi sprang bredvid varandra och jag riktigt kände hans ökning. När jag inte trodde att jag hade mer, så ökade jag lite till och lite till..
Jublet från Sören och de som stod vid målet var riktigt häftigt.
För visst var det en rolig spurtuppgörelse!
En spurt när den är som roligast!
Trots mina långa ben så vann Peter med ungefär en fotlängd :)
Kort men snabb :)
Den vinsten var han helt klart värd!
Han var den starkare av oss!
Inget att orda om.
Det som stör mig är inte att Peter vann. För det var han värd!
Det som stör mig är mitt huvud, som säger att jag inte orkar.
För inte var jag helt tömd på krafter efter detta. Jag hade nog kunnat ge liiite mer.
Men när jag sprang där så sa nått inom mig att jag inte orkade mer.
Men kan jag, som är en långsam löpare, springa sista kilometern i 4:45-tempo, efter att ha sprungit backar och terräng i en mil...
Då kan jag mer!
Det gäller bara att plocka fram det.
Och för att plocka fram det, så måste jag sluta lyssna på rösten som säger; du kan inte!
Från början hade jag tänkt ta det väldigt lugnt. Se detta som en rolig grej och en liten träningstävling inför Berlin nästa helg.
Peter och Sören skulle springa 22 km, dvs två varv på den 11 km långa banan.
Jag skulle springa ett varv eftersom jag är i nedtrappningsfas nu.
Sen bestämde sig Peter för att byta distans och köra samma som mig.
Genast kände jag hur pressen steg.
Visst kanske han vinner, men jag kan ju inte släppa iväg honom hur långt som helst!
Och helst ville jag ju förstås vinna :D
Vi kom till Persbo ca 30 minuter innan start.
Fick min nummerlapp som innehöll två av mina turnummer. Kändes fint :D
Men jag kände mig allt annat än lugn.
10 minuter innan start får vi höra lite om banprofilen. Vi kommer att börja med en ganska kraftig stigning som varar i ungefär 5 km (!!!!).
Och det är terräng.
Det sista visste jag förstås. Men att det skulle vara så tuff bana.. visste jag inte.
Och ni som känner mig, vet mina känslor för backar :)
Ja, nu kan jag ju inte kasta in handduken.
2 late for that.
Bara å bita i det sura äpplet.
Jag hade tänkt en massa hur jag skulle lägga upp detta lopp.
Jag hade funderat på strategier, främst för hur jag skulle lyckas stoppa Peters framfart :)
Nu tänkte jag om.
När jag insåg hur banan såg ut så bestämde jag mig för att försöka att bita fast i Peters rygg så mycket jag bara orkade.
Peters styrka ligger i min svaghet - backar....
Första kilometrarna var TUFFA.
En smal stig med massa stenar och grenar.. blev en smal stig med rätt högt gräs, så man såg inte stigen och eventuella gropar.
Jag började ångra min medverkan, livrädd för att vricka foten började jag fega.
Jag tappade några meter på Peters rygg men såg honom hela tiden.
Efter ytterligare en km så gick Peters skosnöre upp.. och jag kom upp precis bakom honom när han tog sitt första löpsteg efter snörningen.
Vi sprang genom fårhagen, uppför en riktigt tuff gräsbacke. Där, längst uppe fick vi vatten. Jag tittade på klockan. Knappt 3 km, vilket innebar att stigningen var långt ifrån över.
Vi fortsatte vi på en lite bredare grusväg... det fortsatte att gå uppför uppför uppför.
När klockan pep för 5 km så kände jag att snart, snart ska det bli flackt.
Det fortsatte uppför till klockan visade 5,5 km.. nu planade det ut.
Jag kände att jag var trött och sliten. Jag hade ont i ryggen som bråkat med mig en tid nu.
Men jag kände ändå att jag återhämtade mig rätt så bra på flacken.
Snart var vi uppe i ett ganska behagligt tempo. Runt eller strax under 6-minuter.
Vi låg nu jämnsides och peppade varandra när den ena började sacka eller känna av krämpor.
Peter gjorde vid 7 km en ganska fin ökning.. och jag gjorde mitt bästa för att bita i. Vilket jag oxå lyckades med.
Men det är svårt att lägga in den där nya växeln när man har ett tempo som känns behagligt :)
Här någonstans låg Peter några meter före när han börjar svänga höger. Jag ropar åt honom att han springer fel. Skylten visar in i skogen.
Fick senare höra att folk sprungit fel på några ställen. Detta var det enda stället som JAG tyckte var lite vanskligt. Annars tycker jag att skyltningen var mer än väl utmärkt. Tydligt och bra med både snitslar och pilar.
Vid 8 km gjorde P ännu en ökning... Nu gick det för mig rätt fort med tanke på underlaget.
Vi sprang in i skogen, jämsides med sjön, över en bro.. och nerför en backe...
Farten gick ner lite vid de mer tekniska partierna.
Jag försökte återhämta mig igen.
Känns som jag lyckades rätt bra med återhämtningen vilket gladde mig.
Vid 10 km drog Peter på.. och nu kunde jag inte längre ligga bakom kände jag. Jag la mig jämsides och när vi såg målgången så la vi in spurten. Vi sprang bredvid varandra och jag riktigt kände hans ökning. När jag inte trodde att jag hade mer, så ökade jag lite till och lite till..
Jublet från Sören och de som stod vid målet var riktigt häftigt.
För visst var det en rolig spurtuppgörelse!
En spurt när den är som roligast!
Trots mina långa ben så vann Peter med ungefär en fotlängd :)
Kort men snabb :)
Den vinsten var han helt klart värd!
Han var den starkare av oss!
Inget att orda om.
Det som stör mig är inte att Peter vann. För det var han värd!
Det som stör mig är mitt huvud, som säger att jag inte orkar.
För inte var jag helt tömd på krafter efter detta. Jag hade nog kunnat ge liiite mer.
Men när jag sprang där så sa nått inom mig att jag inte orkade mer.
Men kan jag, som är en långsam löpare, springa sista kilometern i 4:45-tempo, efter att ha sprungit backar och terräng i en mil...
Då kan jag mer!
Det gäller bara att plocka fram det.
Och för att plocka fram det, så måste jag sluta lyssna på rösten som säger; du kan inte!
Kommentarer
Skicka en kommentar