Berlin marathon 2013

Japp, nu är det gjort.
Berlin marathon 2013.

Hur ska man sammanfatta en resa för att andra ska förstå en bråkdel av vad man upplevt?
Jag ska ge det ett försök.

Vi anlände till Berlin i fredags redan innan lunch.
Vi checkade in på hotellet och såg oss omkring lite innan det var dags att försöka sig på att åka tunnelbana till nummerlappsmässan.
Eftersom vi åkte en arrangerad resa så skulle reseledaren hjälpa oss med denna första resa.
Det blev inte riktigt så.
Han hade ingen vidare koll på sitt gäng, så jag och Peter tillsammans med 6-8 st andra blev kvarlämnade på perrongen eftersom det var sådan kö vid biljettautomaten.
Sen stod vi där.. och försökte lista ut hur man tog sig genom labyrinterna under jord.
Tillsammans lyckades vi faktiskt klura ut det och en aningen försenade kom vi till mässan.



Förra året var jag mäkta imponerad över mässan. Och visst är den fantastiskt stor.
Finns HUR MYCKET SOM HELST att handla.
Jag brukar ju försöka leta på nått snygg med loggan för det marathon jag ska springa.
Men det fanns inget jag fastnade för i år.
Antingen gillade jag inte färgen.
Eller så var det materialet. Köper bara funktionskläder när vi pratar träningskläder.
Eller så var det modellen. Många t-shirts med v-ringad hals, vilket jag inte gillar.

Hade precis gett upp men precis innan vi gick till utgången så hittade jag DET!.
Det stod fanimej mitt namn på dom!
Ett par ROSA löpartights!
Det fanns ett par kvar... och det var ett par medium! YES!
En snabb provning för att se att det passade i längden och sen var det bara att gå till kassan.
Nöjd!

Efter att ha fixat nummerlappen så begav vi oss tillbaka dit vi bodde. Nu var vi rejält hungriga. Vi gick till en resturang i området. En spansk resturang som såg lite flådig ut.
Priserna var dock helt okej.
Vi beställde in varsin köttbit medium rare, och jag fick en bakad potatis med någon creme fraiche röra till.
Köttet var så mört så det smälte i munnen. Fantastiskt gott!

Kl 19.40 släckte vi lampan denna kväll!!!
19.45 sov vi båda som stockar! :)
Vi hade gått upp vid 3.30 och var helt färdiga!

Lördagen spenderade vi själva jag och Peter.
Vi funderade ett tag på om vi skulle följa med på sightseeingen men istället fastnade vi på ett zoo mitt inne i Berlin!
Hur häftigt som helst!





















Jag upptäckte under dessa dagar att det var lite kallare än förra året.
Och jag tänkte tävla i kortärmat och kjol..
Det kommer bli kallt att stå i startfållan en timme och vänta på start.

Vi kommer nu till ett riktigt I-landsproblem.
Jag behöver alltså i detta läge köpa en tröja, som är billig, som jag kan kasta vid starten....

Vi hade hört att det skulle finnas ett jätte stort köpcentrum med 8 våningar som heter KaDeWe.
(läste senare att varuhuset är ett av världens största!)
Så vi letade på detta köpcentrum för att hitta en billig tröja att kasta :)

Vi upptäcker ganska direkt, att detta är inget ställe man köper en slit och släng tröja på :D
Vi möts av namn som Prada, Gucci, Swarofski, Dior, Louis Vutton.... !!!!
Haha.. vi hör inte hemma här!

Istället styr vi kosan mot H&M ...hahaha :)
Där hittar jag en grå långärmad tröja för 9,99 euro.


Inne på varuhuset KaDeWe


slående lika va?! :)



Efter allt gående är vi rätt hungriga. Vi möter upp min kusin Maria, som jag inte sett sen jag var typ 12 år. Ett kärt återseende. Hon var verkligen hur go som helst och det kändes så naturligt och lättsamt.
Vi hamnade på en resturang där vi fick lämna fram det köttet vi ville ha, och så tillagade kocken det åt oss.
Super gott!
Vi pratade en del om den kommande maran.
Sen var det dags att försöka få lite skönhetssömn inför den kommande utmaningen.


Tävlingslinnet förberett

Söndag morgon. Jag är inte nervös, känns ju okej det här.
Men näe, riktigt så var det faktiskt inte :)
Frukosten var svår att få ner :)

Tanken var att vi skulle åka med reseledaren till startområdet. Men det var fler än jag som tyckte att han skulle åka så sent.. vi kände oss stressade över att tiden skulle bli för tight.

Jag blev så glad, att jag inte var den enda som kände så.
Nu fick jag även höra att sightseeingen inte hade blivit av. De hade mött upp reseledaren, och skulle se Berlin by bus.
Det visade sig att hans sk sightseeing var med Berlins egna sightseeingbussar.
Och deras turer var inställda på lördag eftermiddag pga inlinestävlingen. Miss!

Nog om det. Vi var ett gäng som beslöt oss för att träffas en halvtimme tidigare på söndagsmorgonen. Vilket visade sig vara helt rätt gjort!
Jag, Anna, Åsa, Peter och Andreas + min Peter, stack iväg kl 07.00 mot tunnelbanan.
Innan vi gick in på området fick jag en spark i baken av Peter och önskan om ett bra lopp.
Jag hade en blandad känsla av hopp och förtvivlan inför det som skulle komma.

Anna och Åsa startade i gruppen före oss. Samma tid, men ett hack längre fram.
Jag, Peter och Andreas stod i samma startgrupp.
Första startvågen gick iväg 8.45. Eliten och snabblöparna dundrade iväg till jubel och ett gäng gula ballonger som tillsammans bildade ett hjärta på himlen. Häftigt!
Sen dröjde det ett tag innan våg två släpptes iväg. Tredje vågen släpptes iväg runt 9.10-tiden.
Jag dunkade Andreas i ryggen och önskade lycka honom till, och sen var vi iväg.

Det gick ungefär 600 meter tills jag insåg att det inte var inbillning, jag var faktiskt kissnödig.
Nöden har ingen lag. In i en buske.. det gick en minut eller mer åt att kissa, få på sig kjolen och komma ut på banan igen... tid jag ville springa ikapp.
Jag hade en måltid.
Jag ville klara maran på 4:35:00
Det kändes halvbra redan från start. Magen krånglade. Foten började av någon outgrundlig anledning att göra sig påminnd, och ryggen värkte.
Jag försökte tänka på min teknik.
Gör jag nått fel? Kompenserar jag snett eftersom jag hade ont i ryggen, som gör att jag nu även får ont i vristen igen?
Jag sprang på och försökte tänka på tekniken. Men det kändes inte helt okej.
Vid 8 km tänkte jag tanken; ska jag bryta?
Jag hann tänka tanken, när jag hör en välbekant röst som skriker: "KOM IGEN LINDA! KOM IGEN!"
Det var Peter! Jag blev riktigt peppad och tänkte att näe, jag gav inte upp förra året! Då ska jag inte ge upp nu heller.
Så jag fortsatte springa.
Vid 20 km kom tanken igen; ska jag bryta?
Det var här jag tog till mitt gamla knep, att springa till nästa matta. Det är bara 5 km. 5 km är ingenting!
Så det gjorde jag. När jag kom till nästa matta, tog jag en till, och en till.

Som om inte värken var nog så lyckades jag spy tre gånger under loppet :/
Första gången var när jag tog sportdryck. Den åkte upp relativt omgående. Andra gången vet jag inte varför magen valde att kasta upp det lilla jag ville få ner. Tredje gången var när jag tagit gel. Jag brukar inte ha problem med att ta gel, men denna gång ville magen protestera genom att kasta upp det söta illa kvickt.
Banan, äppelbitar och vatten blev det som funkade för dagen.

Förvånade nog så hände nått vid 30 km. Benen vaknade till liv. Jag kände att jag fick ett fint flyt i löpningen. Det gjorde inte lika ont längre.
Jag fick upp tempot något. Det kändes lätt!

En positiv känsla!
Personer som tidigare sprungit om mig började nu krokna, och mina ben vaknade!?
Detta var en otroligt lyft för självkänslan. Att springa förbi så många människor och känna sig lätt.

Efter ett tag insåg jag dock att mina ben kvicknat till liv lite för sent.
Jag skulle inte klara mitt mål.
I huvudet gjorde jag därför om målet.
Jag måste in under 4:40!

Jag gjorde mitt bästa för att fixa detta.
Jag försökte trycka på lite extra när klockan tickade på. Till slut blev jag bara stressad av att titta på klockan så jag slutade titta på den.
Det får bära eller brista. Jag gör mitt bästa!

Med facit i hand hade jag ju säkert kunna fixa det.
Men allt är ju så mycket enklare när man har facit. Jag hade kunnat dricka snabbare, kissat snabbare, skippat den där äppelbiten, tuggat bananen fortare...
Med facit i hand...
Om och men.

Jag sprang genom Brandenburger Tor med samma rysning i kroppen som förra året.
Skillnaden var att i år sprang jag.. jag lunkade inte :)

Jag sprang i mål på tiden 4:40:27!

Jag klarade inte mitt mål.
Men jag fick ett PB med 5 minuter på maradistansen.
Och jag slog förra årets tid med 29 minuter.



Jag känner mig oförskämt pigg i benen. Inte stel alls.
Många var det som hade problem att gå ner för trapporna till tunnelbanan. Det kändes konstigt och glädjande att vara så fräsch i kroppen.
Ett kvitto på att den träningen jag fått till, ändå gett resultat!

Det positiva jag tar med mig från Berlin marathon: Känslan av att orka springa och att t.om pigga på sig efter 3 mil. Känslan av att göra det med lätta pigga ben som vill mer.
Känslan av att inte ha ont någonstans efter loppet, ingen stelhet. Inga ömma vader. Inga värkande lår. Ett kvitto på att mängdträning lönar sig!