Varför allt varit så jobbigt...
Dags för en liten blogguppdatering.
Hjärnan har gått på högvarv på sista tiden. Dessutom har jag valt att inte gå ut med alla mina tankar här på bloggen.
Det har inte känts som ett bra läge helt enkelt.
Men, nu är läget kanske mer rätt än tidigare.
Jag har ju klagat lite över att jag haft det tufft med träningen. Jag har haft svårt att få tryck i benen, jag har haft tungt med andningen, haft yrsel, illamående, huvudvärk...
Ja, kort och gott, jag har inte mått helt okej.
Först trodde jag att det berodde på min fotskada att jag inte fick någon fart i löpningen. Men allteftersom jag körde på och fick fler mil i benen, så tappade jag lite självförtroende som löpare. Det kändes inte som att jag kunde skylla mer på min skada...
Engelbrekt halvmarathon sprang jag in på min sämsta tid hittills.. och dessutom blev jag sjukt dålig efteråt.
Svimningskänslor, yrsel, illamående...
Jag låg helt enkelt i sängen och allt bara snurrade...
Då började jag fundera på vad som var fel.
Ytterligare ett par träningspass med samma känsla.. där jag fick lägga mig ner under passet för att inte tuppa av, fick mig att ringa sjukhuset...
Något ÄR fel!
Ett enkelt litet blodprov visade snabbt vad som var mitt problem.
Jag led/lider av anemi, blodbrist.
Jag hade ett rejält sänkt värde och läkaren såg väldigt allvarligt på min anemi.
Jag fick tabletter för att höja mitt järnväde, och även B-12 tabletter.
Har under dessa veckor läst på lite om järnbrist. Och jag har förstått att det är rätt många löpare som lider av det. En del kanske vet om det, andra kanske tänker till en gång extra efter att ha läst detta?
Det är egentligen bara därför jag skriver om det.
För att upplysa andra, särskilt tjejer/kvinnor, om hur vanligt det är med anemi.
Och att det är relativt lätt att åtgärda.
Så vad är anemi?
Kort och gott blodbrist.
Blodbrist har du när antalet röda blodkroppar är onormalt litet. Järnbrist är den vanligaste orsaken till blodbrist. Beroende på orsaken behandlas du med järn, vitaminer, folsyra eller blodtransfusion.
Med anemi avses en sänkning av blodets hemoglobinnivå till ett värde som är signifikant lägre än din normala nivå. Vad som är att anse som anemi är alltså individuellt och hos två olika personer med samma hemoglobinvärde kan den ena vara anemisk medan den andra inte är det.
Det sägs att långdistanslöpning kan ge anemi. Vid distanslöpning slås de röda blodkropparna sönder av det mekaniska trycket i fotsulan. Resultatet kan då bli ett sänkt Hb (anemi)
Symtomen är i princip de jag kände. Man blir trött, yr, illamående, huvudvärk mm.
Hade jag vetat om symtomen för anemi, så hade jag ju förstått direkt. Jag hade flera symtom. Men körde på... utan att veta.
Det var inte förrän jag hade riktigt dåliga värden, som jag reagerade.
Då hade jag tappat nästan 40 % redan.
Mitt värde hade rasat med 60 enheter.
Med ett enkelt blodprov så kunde man alltså hitta roten till mina problem.
Med lite hjälp av medicinering, och lite förändringar i kosten, börjar jag redan känna mig piggare.
Innan Stockholm Ultra Marathon sa läkaren att de ville ha upp mitt värde till 120. Och även om jag nu fått veta, att även om jag har 120 i värde med hjälp av mediciner.. så är det ren effekt av medicin och inget värde jag har av mig själv.
Lite som konstgjord andning alltså.
Jag måste vara väldigt noga nu. Medicinen får jag se som en hjälp på traven för att snabbt få upp mina värden.
Men sen måste jag se till att bibehålla värdet på en bra nivå.
Det blir min uppgift som jag måste ta på allvar.
Stockholm Ultra gick vägen. Jag tog det väldigt lugnt. Och hade en god kamrat vid min sida.
Jag är oerhört tacksam för att jag kunde starta i detta fantastiska lopp.
Jag är glad att jag klarade uppgiften.
Och jag är mer än tacksam och glad över att Sören var med mig hela vägen.
Nu börjar en ny resa. Jag har några lopp inplanerade.
Men självklart är det viktigaste för mig att bli helt frisk.
Trots detta kan jag inte låta bli att ha mål med min träning.
Det skulle vara skoj att köra ett PB på maran. Att kapa 15 minuter är mitt mål.
Så idag har jag suttit och skrivit på ett löparschema.
Blir lite mer kvalitetspass, och inte bara mellanmjölkspassen som jag gillar alltför mycket ;)
Är egentligen lite väl sent med det.. men, känns som jag får våga lite för att vinna.
Målet med min träning nu är alltså:
1. blir frisk o kry
2. kapa min maratid med 15 minuter.
Inget av målen borde vara omöjliga.
Med lite hjälp av sjukvården, och lite jäklaranamma ska det kunna gå vägen!
Och går det inte.. så får jag på´t igen!
Hoppas mitt inlägg varit till någon nytta, för det är garanterat fler än jag som lider av detta problem.
Kom ihåg, lätt att kolla upp, och att åtgärda.
Det är bara dumt att gå och dras med detta i onödan.
Hjärnan har gått på högvarv på sista tiden. Dessutom har jag valt att inte gå ut med alla mina tankar här på bloggen.
Det har inte känts som ett bra läge helt enkelt.
Men, nu är läget kanske mer rätt än tidigare.
Jag har ju klagat lite över att jag haft det tufft med träningen. Jag har haft svårt att få tryck i benen, jag har haft tungt med andningen, haft yrsel, illamående, huvudvärk...
Ja, kort och gott, jag har inte mått helt okej.
Först trodde jag att det berodde på min fotskada att jag inte fick någon fart i löpningen. Men allteftersom jag körde på och fick fler mil i benen, så tappade jag lite självförtroende som löpare. Det kändes inte som att jag kunde skylla mer på min skada...
Engelbrekt halvmarathon sprang jag in på min sämsta tid hittills.. och dessutom blev jag sjukt dålig efteråt.
Svimningskänslor, yrsel, illamående...
Jag låg helt enkelt i sängen och allt bara snurrade...
Då började jag fundera på vad som var fel.
Ytterligare ett par träningspass med samma känsla.. där jag fick lägga mig ner under passet för att inte tuppa av, fick mig att ringa sjukhuset...
Något ÄR fel!
Ett enkelt litet blodprov visade snabbt vad som var mitt problem.
Jag led/lider av anemi, blodbrist.
Jag hade ett rejält sänkt värde och läkaren såg väldigt allvarligt på min anemi.
Jag fick tabletter för att höja mitt järnväde, och även B-12 tabletter.
Har under dessa veckor läst på lite om järnbrist. Och jag har förstått att det är rätt många löpare som lider av det. En del kanske vet om det, andra kanske tänker till en gång extra efter att ha läst detta?
Det är egentligen bara därför jag skriver om det.
För att upplysa andra, särskilt tjejer/kvinnor, om hur vanligt det är med anemi.
Och att det är relativt lätt att åtgärda.
Så vad är anemi?
Kort och gott blodbrist.
Blodbrist har du när antalet röda blodkroppar är onormalt litet. Järnbrist är den vanligaste orsaken till blodbrist. Beroende på orsaken behandlas du med järn, vitaminer, folsyra eller blodtransfusion.
Med anemi avses en sänkning av blodets hemoglobinnivå till ett värde som är signifikant lägre än din normala nivå. Vad som är att anse som anemi är alltså individuellt och hos två olika personer med samma hemoglobinvärde kan den ena vara anemisk medan den andra inte är det.
Det sägs att långdistanslöpning kan ge anemi. Vid distanslöpning slås de röda blodkropparna sönder av det mekaniska trycket i fotsulan. Resultatet kan då bli ett sänkt Hb (anemi)
Symtomen är i princip de jag kände. Man blir trött, yr, illamående, huvudvärk mm.
Hade jag vetat om symtomen för anemi, så hade jag ju förstått direkt. Jag hade flera symtom. Men körde på... utan att veta.
Det var inte förrän jag hade riktigt dåliga värden, som jag reagerade.
Då hade jag tappat nästan 40 % redan.
Mitt värde hade rasat med 60 enheter.
Med ett enkelt blodprov så kunde man alltså hitta roten till mina problem.
Med lite hjälp av medicinering, och lite förändringar i kosten, börjar jag redan känna mig piggare.
Innan Stockholm Ultra Marathon sa läkaren att de ville ha upp mitt värde till 120. Och även om jag nu fått veta, att även om jag har 120 i värde med hjälp av mediciner.. så är det ren effekt av medicin och inget värde jag har av mig själv.
Lite som konstgjord andning alltså.
Jag måste vara väldigt noga nu. Medicinen får jag se som en hjälp på traven för att snabbt få upp mina värden.
Men sen måste jag se till att bibehålla värdet på en bra nivå.
Det blir min uppgift som jag måste ta på allvar.
Stockholm Ultra gick vägen. Jag tog det väldigt lugnt. Och hade en god kamrat vid min sida.
Jag är oerhört tacksam för att jag kunde starta i detta fantastiska lopp.
Jag är glad att jag klarade uppgiften.
Och jag är mer än tacksam och glad över att Sören var med mig hela vägen.
Nu börjar en ny resa. Jag har några lopp inplanerade.
Men självklart är det viktigaste för mig att bli helt frisk.
Trots detta kan jag inte låta bli att ha mål med min träning.
Det skulle vara skoj att köra ett PB på maran. Att kapa 15 minuter är mitt mål.
Så idag har jag suttit och skrivit på ett löparschema.
Blir lite mer kvalitetspass, och inte bara mellanmjölkspassen som jag gillar alltför mycket ;)
Är egentligen lite väl sent med det.. men, känns som jag får våga lite för att vinna.
Målet med min träning nu är alltså:
1. blir frisk o kry
2. kapa min maratid med 15 minuter.
Inget av målen borde vara omöjliga.
Med lite hjälp av sjukvården, och lite jäklaranamma ska det kunna gå vägen!
Och går det inte.. så får jag på´t igen!
Hoppas mitt inlägg varit till någon nytta, för det är garanterat fler än jag som lider av detta problem.
Kom ihåg, lätt att kolla upp, och att åtgärda.
Det är bara dumt att gå och dras med detta i onödan.
Kommentarer
Skicka en kommentar