Stockholm Ultra Marathon
Igår var det dags för årets stora utmaning.
SUM 50 km.
Dagen började 05:00 med att klockan ringde. Upp och steka pannkaka till frukost, och sätta på sig kläderna som jag fått hjälp av Teresa att välja ut dagen innan.
Det blev klänning, för hur det än är, så är det det plagget jag trivs bäst i. Både till vardags, fest och vid löpning :-)
Vid 5:50 åkte vi för att hämta upp Sören. Hemma hos Sören stod hans fru och friterade nått som jag inte minns vad det hette...
Men Peter gillade dom :)
Jag fick en grodyngeldrink av Sören som iaf var bra mycket godare än rödbetsjuicen :)
Men vidare aptitligt såg det ju inte ut.
Såg ut som grumligt vatten med grodyngelägg...prickar i gele. Haha :-)
Väl på plats i Stockholm var jag ruggit nervös. Kände mig närmast kräkfärdig.
Men Sören var lugn som en filbunke. :-)
Före start...jag tuggar på druvsocker.. därav min min :-)
Kl 10.00 skulle starten gå.. och väntan var såklart det värsta.
Klockan blev 10 och inget startskott ljöd.. minutrarna gick, kändes som en oändlighet. Efteråt berättade Peter varför vi blev ivägsläppta 10.04. De sände från TV, och anpassade starten efter sändningen.
Linda; darrar som ett asplöv. Sören; väntar på att få ta en "walk in the park" :-)
Nu drar vi snart...
10.04 gick startskottet och så bar det iväg. All nervositet försvann i samma stund som jag tog det första lätta löpsteget.
Jag och Sören hade bestämt oss för att köra de första varven tillsammans och hjälpas åt att hålla ner farten.
Det är väldigt lätt att dras med och springa för fort. Idag skulle vi springa 50 km i 25 grader värme (i skuggan, i solen var det visst närmare 30) så det gällde att hålla igen. Och att dricka mycket. Och försöka få i sig nått ätbart.
Flera gånger hör jag Sörens stämma "nu går det för fort Linda", jag tittade på klockan, och mycket riktigt gick det för fort. Vi låg då i 5:25-5:45 tempo och vi hade sagt att vi skulle ligga i 6:30-tempo.
Efter ett tag blev det lättare att ligga i rätt tempo och Sören började istället "tjata" på mig om att dricka/äta mer.
Det var nog en väldans tur att jag hade Sören med mig!
På varv två tog jag en mugg sportdryck. Första och sista muggen kan jag ju säga.
Den han knappt ner innan den ville upp igen, och jag fick jobba för att inte låta mitt maginehåll tömmas där och då. Det hade varit en katastrof.
Jag drack vattnen på alla stationer.
Och det räckte gott. Hade haft en tanke om att ha vätskerygga, men efter tips från Laila så skippade jag ryggan, vilket jag är oerhört tacksam för.
Jag var tvungen att börja försöka äta. Jag bytte ut sportdrycken mot druvsocker, men det räckte inte.
Jag började ta en bit saltgurka vid varje varning, samt lite chips och nötter.
Sören; nu går det för fort Linda! Jag tar en snabb koll på klockan.. sen sänker vi farten lite :-)
Och tycker man inte att det var tillräckligt varmt en dag som denna, så kan man klä ut sig till Dalmatin och springa 100 km.
På frågan; Är det inte jobbigt/varmt? svarade han; jo fläckvis! haha, den hade han tänkt ut!
Första och andra varvet gick rätt bra, och tanken jag kanske fixar detta dök upp.
Men tredje varvet var mentalt riktigt jobbigt. Det var dags att koppla på pannbenet. Det sitter bara i huvudet. Och nu visste jag ju att det var så. Det var lättare att tänka hur många mil vi hade kvar, istället för att tänka att vi hade lika många varv till.
Vi hade varit ute några timmar.. och värmen steg. Vid 3:e varvningen bytte Sören tröja, eller smörjde in nått..eller bytte skor.. hur som.. jag passade på att pusta lite..
V A R M T !
Hälfen avklarat.. lika mycket till kvar. Nu kör vi!
Jag och Sören fortsatte att springa ihop. Vi turades om att ligga och dra åt varandra. Oftast var det så att när jag var trött/sliten då sprang Sören före, och då var jag ju tvungen att röra på benen.
När Sören var trött/sliten då var jag oftast lite piggare, så då låg jag lite före och drog. Och så låg vi förstås bredvid varandra och snackade lite mest hela tiden :-)
Detta lopp kommer, tack vare Sören, att bli det roligaste jag gjort.
Inga krav på tider och trevligt med sällskap!
Sören sa flera gånger under loppet "a walk in the park" och, jo... visst fick vi se parken.. så vi är mätta på utsikten till nästa år ;-)
Nejdå, skämt å sido. Jag gillade banan. Fanns några partier som var mentalt jobbiga. Men i det stora hela så gillade jag banan.
Jag sa åt Sören att han när som helst fick dra iväg om han ville. Och vi hade inte i förväg bestämt något om hur länge vi tänkte ligga jämte varandra.
När jag för 4:e gången kom upp för en liten backe, tätt i rygg på Sören (han är starkare i backar) ropar en funktionär åt mig; Nu släpper du inte ryggen på honom, nu har ni två sprungit ihop alla varv jag sett er! Kom igen nu, släpp honom INTE!
Var lite skoj att hon uppmärksammat oss, och det faktum att vi återkom som en liten duo, varv efter varv.
Jag trodde hela tiden att vi dom sista varven skulle slita var och en för sig.
Jag var ganska säker på att jag skulle bli tvungen att släppa Sören.
Sören var inte lika säker, och tyckte att jag var lite dum som inte trodde mer om mig själv.
Kan väl lika gärna vara jag som släpper dig, sa han.
Varv 3 var det tuffaste mentalt sett. Varv 4 blev lättare men det var där jag led som mest över en blåsa på vänster stortå... som, innan den sprack, gjorde det svårt att sätta ner foten korrekt. Sprang inte platt på foten utan mer på sidan av foten.. inte bra.
Tillslut var jag tvungen att försöka se förbi smärtan (för den "lilla" blåsan gjorde ondare än man kan tro)
och sätta ner foten. Efter ytterligare ett varv fick jag samma problem fast på höger fot.
Något jag bara såg som positivt. :-) Balans! :-)
På varvning nummer fyra tog jag lite salt ur en förpackning och slickade i mig. Lite vatten på det och sen en bit energikaka.
Saltet blev för mycket för min mage och jag var åter i problemet med att min mage ville kasta upp mitt maginnehåll.
Jag höll mig sen till chips, nötter, russin, energikaka, bananbitar, druvsocker och saltgurka.
Och coca cola.. åh, så gott!
Särskilt på dom ställena där jag lyckades få en mugg iskall cola.
Oftast stod det i solen och var ljummet och halvt avslagen. Men det hände att jag lyckades få en mugg iskall bubblande cola. Mmmmm.
På varv 5 började jag känna att jäklar, jag kommer nog klara detta!
Värmen var tuff och jag hällde vatten över huvudet, innanför bh:n samt sprang genom samtliga duschar. Ja, sprang och sprang.. jag stod i duschen...:-)
Vi gick in på sjätte och sista varvet och någonstans vid energidepåerna tappade jag bort Sören (!!!) sista varvet.. vi hade hållit ihop hela vägen fram till nu.. och vi hade väl nästan bestämt att har vi kört 5 varv ihop, så kör vi det sista ihop.
Så var han borta?!
Jag fick syn på någon med samma klädsel och längd (?) och började springa efter. Men det var inte Sören. Exakt lika kläder dock.
Jag tittade bakåt.. ingen Sören.. Stod och vänta. Joggade en bit. När jag kom upp på en krök tittade jag bakåt igen. Och långt där nere såg jag Sören (?) eller någon med exakt samma klädsel igen (?). Nej, visst är det Sören? Vände och gick med långsamma steg tillbaka. Och visst var det Sören!
Han hade blivit stoppad av en funktionär som skulle hänga medalj runt hans hals. Hade blitt nått fel så de trodde han sprungit i mål.
Sista varvet.. och jag visste att jag skulle klara det. En häftig känsla.. blev som knottrig på hela huden. Rysningar.
När klockan pep för 43 km hade jag även slagit distans rekord.
Allt som jag sprang nu, var bonus.
Vi körde det sista varma varvet tillsammans... och på målrakan låg vi jämte varandra och försökte oss på något som skulle likna en fartökning, att kalla det spurt skulle vara en grov överdrivelse :)
Vi klarade det!!!
Vi tog oss över mållinjen, och vi gjorde det tillsammans!
Så himla häftigt!
Tiden stannade på 7:03:14
Mer än en timme mer än jag planerat.
Men med tanke på värmen och de förutsättningar jag gick ut med, så är jag mer än nöjd. Och tack vare Sören blev detta en resa, ett äventyr, som blev roligare än något annat jag tagit mig för. Hade mitt eget pannben klarat att mata på varv för varv? I värmen, genom blåsor på fötter och utan påminnelse om att både hålla nere farten och få i sig näring? Jag vet inte. Men det behöver jag ju inte fundera över.
Sörens tid? 7:03.13 :-)
Jag och Sören, efter att ha sprungit 50 km. Funktionären som gav mig medalj sa att jag såg oförskämt pigg ut för att ha sprungit 5 mil. Och visserligen ser jag nog piggare ut än vad jag kanske var :-)
En glad överraskning. Annelie som jag aldrig träffat IRL (nätkompis) stod vid mål och pratade med Peter. När jag gick för att möta upp Peter så tycker jag att det såg ut som Annelie, och visst var det hon! Jätte kul att få träffa dig i verkligheten, och tack för tipset om glass och ballongpass ;-)
Jag klarade det!!!!!!
Idag känner jag mig pigg, inte alls stel i benen. Hade förväntat mig att jag skulle gå med stela, stapplande steg, särskilt nerför trappor (som jag gjorde efter Berlin maran).
Känns inte alls som jag tagit en 50 kilometers walk in the park ;-)
SUM 50 km.
Dagen började 05:00 med att klockan ringde. Upp och steka pannkaka till frukost, och sätta på sig kläderna som jag fått hjälp av Teresa att välja ut dagen innan.
Det blev klänning, för hur det än är, så är det det plagget jag trivs bäst i. Både till vardags, fest och vid löpning :-)
Vid 5:50 åkte vi för att hämta upp Sören. Hemma hos Sören stod hans fru och friterade nått som jag inte minns vad det hette...
Men Peter gillade dom :)
Jag fick en grodyngeldrink av Sören som iaf var bra mycket godare än rödbetsjuicen :)
Men vidare aptitligt såg det ju inte ut.
Såg ut som grumligt vatten med grodyngelägg...prickar i gele. Haha :-)
Väl på plats i Stockholm var jag ruggit nervös. Kände mig närmast kräkfärdig.
Men Sören var lugn som en filbunke. :-)
Före start...jag tuggar på druvsocker.. därav min min :-)
Kl 10.00 skulle starten gå.. och väntan var såklart det värsta.
Klockan blev 10 och inget startskott ljöd.. minutrarna gick, kändes som en oändlighet. Efteråt berättade Peter varför vi blev ivägsläppta 10.04. De sände från TV, och anpassade starten efter sändningen.
Linda; darrar som ett asplöv. Sören; väntar på att få ta en "walk in the park" :-)
Nu drar vi snart...
10.04 gick startskottet och så bar det iväg. All nervositet försvann i samma stund som jag tog det första lätta löpsteget.
Jag och Sören hade bestämt oss för att köra de första varven tillsammans och hjälpas åt att hålla ner farten.
Det är väldigt lätt att dras med och springa för fort. Idag skulle vi springa 50 km i 25 grader värme (i skuggan, i solen var det visst närmare 30) så det gällde att hålla igen. Och att dricka mycket. Och försöka få i sig nått ätbart.
Flera gånger hör jag Sörens stämma "nu går det för fort Linda", jag tittade på klockan, och mycket riktigt gick det för fort. Vi låg då i 5:25-5:45 tempo och vi hade sagt att vi skulle ligga i 6:30-tempo.
Efter ett tag blev det lättare att ligga i rätt tempo och Sören började istället "tjata" på mig om att dricka/äta mer.
Det var nog en väldans tur att jag hade Sören med mig!
På varv två tog jag en mugg sportdryck. Första och sista muggen kan jag ju säga.
Den han knappt ner innan den ville upp igen, och jag fick jobba för att inte låta mitt maginehåll tömmas där och då. Det hade varit en katastrof.
Jag drack vattnen på alla stationer.
Och det räckte gott. Hade haft en tanke om att ha vätskerygga, men efter tips från Laila så skippade jag ryggan, vilket jag är oerhört tacksam för.
Jag var tvungen att börja försöka äta. Jag bytte ut sportdrycken mot druvsocker, men det räckte inte.
Jag började ta en bit saltgurka vid varje varning, samt lite chips och nötter.
Sören; nu går det för fort Linda! Jag tar en snabb koll på klockan.. sen sänker vi farten lite :-)
Och tycker man inte att det var tillräckligt varmt en dag som denna, så kan man klä ut sig till Dalmatin och springa 100 km.
På frågan; Är det inte jobbigt/varmt? svarade han; jo fläckvis! haha, den hade han tänkt ut!
Första och andra varvet gick rätt bra, och tanken jag kanske fixar detta dök upp.
Men tredje varvet var mentalt riktigt jobbigt. Det var dags att koppla på pannbenet. Det sitter bara i huvudet. Och nu visste jag ju att det var så. Det var lättare att tänka hur många mil vi hade kvar, istället för att tänka att vi hade lika många varv till.
Vi hade varit ute några timmar.. och värmen steg. Vid 3:e varvningen bytte Sören tröja, eller smörjde in nått..eller bytte skor.. hur som.. jag passade på att pusta lite..
V A R M T !
Hälfen avklarat.. lika mycket till kvar. Nu kör vi!
Jag och Sören fortsatte att springa ihop. Vi turades om att ligga och dra åt varandra. Oftast var det så att när jag var trött/sliten då sprang Sören före, och då var jag ju tvungen att röra på benen.
När Sören var trött/sliten då var jag oftast lite piggare, så då låg jag lite före och drog. Och så låg vi förstås bredvid varandra och snackade lite mest hela tiden :-)
Detta lopp kommer, tack vare Sören, att bli det roligaste jag gjort.
Inga krav på tider och trevligt med sällskap!
Sören sa flera gånger under loppet "a walk in the park" och, jo... visst fick vi se parken.. så vi är mätta på utsikten till nästa år ;-)
Nejdå, skämt å sido. Jag gillade banan. Fanns några partier som var mentalt jobbiga. Men i det stora hela så gillade jag banan.
Jag sa åt Sören att han när som helst fick dra iväg om han ville. Och vi hade inte i förväg bestämt något om hur länge vi tänkte ligga jämte varandra.
När jag för 4:e gången kom upp för en liten backe, tätt i rygg på Sören (han är starkare i backar) ropar en funktionär åt mig; Nu släpper du inte ryggen på honom, nu har ni två sprungit ihop alla varv jag sett er! Kom igen nu, släpp honom INTE!
Var lite skoj att hon uppmärksammat oss, och det faktum att vi återkom som en liten duo, varv efter varv.
Jag trodde hela tiden att vi dom sista varven skulle slita var och en för sig.
Jag var ganska säker på att jag skulle bli tvungen att släppa Sören.
Sören var inte lika säker, och tyckte att jag var lite dum som inte trodde mer om mig själv.
Kan väl lika gärna vara jag som släpper dig, sa han.
Varv 3 var det tuffaste mentalt sett. Varv 4 blev lättare men det var där jag led som mest över en blåsa på vänster stortå... som, innan den sprack, gjorde det svårt att sätta ner foten korrekt. Sprang inte platt på foten utan mer på sidan av foten.. inte bra.
Tillslut var jag tvungen att försöka se förbi smärtan (för den "lilla" blåsan gjorde ondare än man kan tro)
och sätta ner foten. Efter ytterligare ett varv fick jag samma problem fast på höger fot.
Något jag bara såg som positivt. :-) Balans! :-)
På varvning nummer fyra tog jag lite salt ur en förpackning och slickade i mig. Lite vatten på det och sen en bit energikaka.
Saltet blev för mycket för min mage och jag var åter i problemet med att min mage ville kasta upp mitt maginnehåll.
Jag höll mig sen till chips, nötter, russin, energikaka, bananbitar, druvsocker och saltgurka.
Och coca cola.. åh, så gott!
Särskilt på dom ställena där jag lyckades få en mugg iskall cola.
Oftast stod det i solen och var ljummet och halvt avslagen. Men det hände att jag lyckades få en mugg iskall bubblande cola. Mmmmm.
På varv 5 började jag känna att jäklar, jag kommer nog klara detta!
Värmen var tuff och jag hällde vatten över huvudet, innanför bh:n samt sprang genom samtliga duschar. Ja, sprang och sprang.. jag stod i duschen...:-)
Vi gick in på sjätte och sista varvet och någonstans vid energidepåerna tappade jag bort Sören (!!!) sista varvet.. vi hade hållit ihop hela vägen fram till nu.. och vi hade väl nästan bestämt att har vi kört 5 varv ihop, så kör vi det sista ihop.
Så var han borta?!
Jag fick syn på någon med samma klädsel och längd (?) och började springa efter. Men det var inte Sören. Exakt lika kläder dock.
Jag tittade bakåt.. ingen Sören.. Stod och vänta. Joggade en bit. När jag kom upp på en krök tittade jag bakåt igen. Och långt där nere såg jag Sören (?) eller någon med exakt samma klädsel igen (?). Nej, visst är det Sören? Vände och gick med långsamma steg tillbaka. Och visst var det Sören!
Han hade blivit stoppad av en funktionär som skulle hänga medalj runt hans hals. Hade blitt nått fel så de trodde han sprungit i mål.
Sista varvet.. och jag visste att jag skulle klara det. En häftig känsla.. blev som knottrig på hela huden. Rysningar.
När klockan pep för 43 km hade jag även slagit distans rekord.
Allt som jag sprang nu, var bonus.
Vi körde det sista varma varvet tillsammans... och på målrakan låg vi jämte varandra och försökte oss på något som skulle likna en fartökning, att kalla det spurt skulle vara en grov överdrivelse :)
Vi klarade det!!!
Vi tog oss över mållinjen, och vi gjorde det tillsammans!
Så himla häftigt!
Tiden stannade på 7:03:14
Mer än en timme mer än jag planerat.
Men med tanke på värmen och de förutsättningar jag gick ut med, så är jag mer än nöjd. Och tack vare Sören blev detta en resa, ett äventyr, som blev roligare än något annat jag tagit mig för. Hade mitt eget pannben klarat att mata på varv för varv? I värmen, genom blåsor på fötter och utan påminnelse om att både hålla nere farten och få i sig näring? Jag vet inte. Men det behöver jag ju inte fundera över.
Sörens tid? 7:03.13 :-)
Jag och Sören, efter att ha sprungit 50 km. Funktionären som gav mig medalj sa att jag såg oförskämt pigg ut för att ha sprungit 5 mil. Och visserligen ser jag nog piggare ut än vad jag kanske var :-)
En glad överraskning. Annelie som jag aldrig träffat IRL (nätkompis) stod vid mål och pratade med Peter. När jag gick för att möta upp Peter så tycker jag att det såg ut som Annelie, och visst var det hon! Jätte kul att få träffa dig i verkligheten, och tack för tipset om glass och ballongpass ;-)
Jag klarade det!!!!!!
Idag känner jag mig pigg, inte alls stel i benen. Hade förväntat mig att jag skulle gå med stela, stapplande steg, särskilt nerför trappor (som jag gjorde efter Berlin maran).
Känns inte alls som jag tagit en 50 kilometers walk in the park ;-)
Fin läsning! När du återhämtat dig tycker jag vi tar en tur i skogen :D
SvaraRaderaLåter som en toppen ide Åsa! :)
Radera