Engelbrekt halvmarthon ...
Igår var det racetime!
Jag hade haft stora förhoppningar om detta lopp...
Så, drygt en vecka innan åkte jag på ett rejält ryggskott. Blev sängliggandes och hade stora problem att röra mig.
Igår var jag fortfarande inte helt okej men gjorde ändå ett försök till start, med tanken att jag får väl bryta om det inte funkar.
Fagersta löpare. Från Vänster: jag, Yavar Biranvand, Åsa Lund och Lena Höglund
Jag blev inlånad på bilden trots att jag inte springer för Fagersta.
(Yavar vann tillslut herrklassen, och Åsa damklassen. Stort GRATTIS!)
(Jag o Lena kom 4:a resp 3:a vilket inte var så svårt då vi inte var fler tjejer)
Så gick då starten. Min plan var att gå ut rätt lugnt, i ca 6 minuterstempo.
Planen sprack direkt och det fick jag betala för senare.
Första kilometern gick i 5:25 tempo, andra i 5:26....
Första varvet kändes tungt... jag tycker det är en svår och knixig bana och jag vet att jag inte är ensam om den uppfattningen. Första 2 km kändes hyfsat lätta men jag hade ändå känslan av att pust, ska jag göra detta varv fyra gånger!
Efter en bits asfaltlöpning kom grusvägen, och efter den kom vägen med dom stora stenarna.
Jag med min vrist, hade fullt sjå att springa och vickla på detta underlag.
Efter stenvägen kom stig, och efter stigen kom gräs.
Usch vad jag inte gillar o springa på gräs.
1:a varvet. 3 varv kvar...
Andra varvet kändes lättast. Jag hade gjort banan en gång, visste vad som skulle komma. Höll igen där det var tungt, och försökte trycka i på de lättare partierna.
Värmen däremot började ta rätt rejält. Och inte fanns det mycket skugga under loppet.
Jag upptäckte även att en av vätskestationerna var helt kasst placerad.
Efter start/målgång, i nerförsbacken som dessutom svängde skarpt.
Vi körde ju samtidigt som stafetten. Så det var precis där de startade och hade gott om fart med sig.
Stanna där då hade jag snart fått en löpare som sprungit in i mig.
Andra vätskestationen var i skogen. Mycket bättre.
Detta gjorde dock att jag endast stannade vid en vätskestation och drack vatten. Hade visserligen vätskerygga men jag förstår i efterhand att den mängd jag sippade i mig ur den, var alldeles för lite!
Något jag oxå hade behövt var sportdryck.
Men det som erbjöds var vatten.
Hade jag vetat detta hade jag tagit med mig eget, och bett Peter langa åt mig.
2:a varvet.... nu går vi in på 3:e
Och där någonstans började det bli jobbigt. Tredje varvet avklarades med blandade känslor. En känsla av att efter detta är det "bara" ett varv kvar!
En känsla av yrsel började även komma lite lätt.
Ryggen började värka... jag fick tänka allt mer på tekniken.
Jag låg fortfarande rätt bra till i tid. Jag skulle kunna klara måltiden.
Men här började jag tappa måltiden.
Jag började tala om för mig själv att nu är det bara upp till mig själv, om jag skulle klara detta eller låta det glida ur händerna på mig.
Jag har alltid tyckt att det som hjälpt mig när det varit tufft, varit mitt pannben och jäklar anamma.
Dags att plocka fram det!
Men ... det var som bortblåst.
Jag lät huvudet ta över, och huvudet sa att jag inte orkade.
Huvudet signalerade till benen att jag inte orkade.. jag började gå.
I efterhand är det nog detta som grämer mig mest.
Att jag gav efter. Att jag tappade pannbenet! :(
Sista varvet, som jag bara skulle låta gå av farten. Där jag bara skulle mata på... blev mitt fall.
Till sist hände det som inte får hända.
Jag gav upp.
Jag gav upp allt vad tider heter och tänkte bara på att ta mig i mål.
Det gick inte fort... och jag gick allt mer... även där jag inte skulle behöva gå.
Jag vet ju att jag fixar detta!
En halvmara är ingenting!
Jag tog mig i mål.. varken mer eller mindre. På den min sämsta tid hittills :/
Ett gräsligt kort som säger rätt mycket. Men jag väljer att lägga in det. Om inte annat för att dra lärdom av detta.
Så varför blev det som det blev?
Ja, det finns säkert flera orsaker till detta.
Värmen är ett problem för mig, som jag måste lära mig att hantera.
Vätskan blev ett problem. Ett större problem än jag anat.
Ryggskott ÄR ingen bra uppladdning.
Och pannbenet måste vara med hela vägen. Att ge upp är inget alternativ!
Så återigen slutar jag med ett lopp i missnöje.
Hur många läxor måste jag lära?
Och när ska det vända?
Läser och förundras över alla som gör fina tider och slår PB.
Och för egen del går det snarare åt fel håll...
Ändå tror jag att jag har det, någonstans inom mig.
Jag måste bara hitta styrkan att plocka fram det.
Engelbrekt halvmarathon slutade inte som jag hade hoppats.
Men nu måste jag lägga även denna tävling bakom mig, och blicka framåt.
Hoppas och tro på en ljusning.
En slagen hjälte....
(På måndag drar jag mot nya äventyr och kommer vara på löpande fot i en dryg vecka. Osäker på om jag tar mig in på bloggen, men återkommer så klart med en rapport till helgen. Ha det bäst så ses vi snart igen. Never give up! Keep on running!)
Jag hade haft stora förhoppningar om detta lopp...
Så, drygt en vecka innan åkte jag på ett rejält ryggskott. Blev sängliggandes och hade stora problem att röra mig.
Igår var jag fortfarande inte helt okej men gjorde ändå ett försök till start, med tanken att jag får väl bryta om det inte funkar.
Fagersta löpare. Från Vänster: jag, Yavar Biranvand, Åsa Lund och Lena Höglund
Jag blev inlånad på bilden trots att jag inte springer för Fagersta.
(Yavar vann tillslut herrklassen, och Åsa damklassen. Stort GRATTIS!)
(Jag o Lena kom 4:a resp 3:a vilket inte var så svårt då vi inte var fler tjejer)
Så gick då starten. Min plan var att gå ut rätt lugnt, i ca 6 minuterstempo.
Planen sprack direkt och det fick jag betala för senare.
Första kilometern gick i 5:25 tempo, andra i 5:26....
Första varvet kändes tungt... jag tycker det är en svår och knixig bana och jag vet att jag inte är ensam om den uppfattningen. Första 2 km kändes hyfsat lätta men jag hade ändå känslan av att pust, ska jag göra detta varv fyra gånger!
Efter en bits asfaltlöpning kom grusvägen, och efter den kom vägen med dom stora stenarna.
Jag med min vrist, hade fullt sjå att springa och vickla på detta underlag.
Efter stenvägen kom stig, och efter stigen kom gräs.
Usch vad jag inte gillar o springa på gräs.
1:a varvet. 3 varv kvar...
Andra varvet kändes lättast. Jag hade gjort banan en gång, visste vad som skulle komma. Höll igen där det var tungt, och försökte trycka i på de lättare partierna.
Värmen däremot började ta rätt rejält. Och inte fanns det mycket skugga under loppet.
Jag upptäckte även att en av vätskestationerna var helt kasst placerad.
Efter start/målgång, i nerförsbacken som dessutom svängde skarpt.
Vi körde ju samtidigt som stafetten. Så det var precis där de startade och hade gott om fart med sig.
Stanna där då hade jag snart fått en löpare som sprungit in i mig.
Andra vätskestationen var i skogen. Mycket bättre.
Detta gjorde dock att jag endast stannade vid en vätskestation och drack vatten. Hade visserligen vätskerygga men jag förstår i efterhand att den mängd jag sippade i mig ur den, var alldeles för lite!
Något jag oxå hade behövt var sportdryck.
Men det som erbjöds var vatten.
Hade jag vetat detta hade jag tagit med mig eget, och bett Peter langa åt mig.
2:a varvet.... nu går vi in på 3:e
Och där någonstans började det bli jobbigt. Tredje varvet avklarades med blandade känslor. En känsla av att efter detta är det "bara" ett varv kvar!
En känsla av yrsel började även komma lite lätt.
Ryggen började värka... jag fick tänka allt mer på tekniken.
Jag låg fortfarande rätt bra till i tid. Jag skulle kunna klara måltiden.
Men här började jag tappa måltiden.
Jag började tala om för mig själv att nu är det bara upp till mig själv, om jag skulle klara detta eller låta det glida ur händerna på mig.
Jag har alltid tyckt att det som hjälpt mig när det varit tufft, varit mitt pannben och jäklar anamma.
Dags att plocka fram det!
Men ... det var som bortblåst.
Jag lät huvudet ta över, och huvudet sa att jag inte orkade.
Huvudet signalerade till benen att jag inte orkade.. jag började gå.
I efterhand är det nog detta som grämer mig mest.
Att jag gav efter. Att jag tappade pannbenet! :(
Sista varvet, som jag bara skulle låta gå av farten. Där jag bara skulle mata på... blev mitt fall.
Till sist hände det som inte får hända.
Jag gav upp.
Jag gav upp allt vad tider heter och tänkte bara på att ta mig i mål.
Det gick inte fort... och jag gick allt mer... även där jag inte skulle behöva gå.
Jag vet ju att jag fixar detta!
En halvmara är ingenting!
Jag tog mig i mål.. varken mer eller mindre. På den min sämsta tid hittills :/
Ett gräsligt kort som säger rätt mycket. Men jag väljer att lägga in det. Om inte annat för att dra lärdom av detta.
Så varför blev det som det blev?
Ja, det finns säkert flera orsaker till detta.
Värmen är ett problem för mig, som jag måste lära mig att hantera.
Vätskan blev ett problem. Ett större problem än jag anat.
Ryggskott ÄR ingen bra uppladdning.
Och pannbenet måste vara med hela vägen. Att ge upp är inget alternativ!
Så återigen slutar jag med ett lopp i missnöje.
Hur många läxor måste jag lära?
Och när ska det vända?
Läser och förundras över alla som gör fina tider och slår PB.
Och för egen del går det snarare åt fel håll...
Ändå tror jag att jag har det, någonstans inom mig.
Jag måste bara hitta styrkan att plocka fram det.
Engelbrekt halvmarathon slutade inte som jag hade hoppats.
Men nu måste jag lägga även denna tävling bakom mig, och blicka framåt.
Hoppas och tro på en ljusning.
En slagen hjälte....
(På måndag drar jag mot nya äventyr och kommer vara på löpande fot i en dryg vecka. Osäker på om jag tar mig in på bloggen, men återkommer så klart med en rapport till helgen. Ha det bäst så ses vi snart igen. Never give up! Keep on running!)
Kommentarer
Skicka en kommentar