Vårt äventyr på Klarälvsbanan

I måndags var det dags för mitt lilla äventyr i Värmland.
Av olika orsaker så blev inte resan så som den skulle ha blivit. Men det betyder inte på nåt vis att den blev dålig.

Från början hade jag tänkt göra detta tillsammans med löparvänner.
Istället så hakade minsta dottern på.
Hon på cykel, och jag springandes :)

Tanken var oxå 220 km. Vilket istället blev 120 km.
Orsaken till detta är flera men främst det faktum att klarälvsleden upphört! :o
För några år sedan hade de bestämt sig för att korta ner turen, så den delen som är kvar är biten mellan Hammarö och Uddeholm.
Det är alltså cykelbanan som är kvar.

Grusvägen, som skulle börja i Uddeholm är borta. Istället har de breddat vägen för att ge bilarna mer utrymme :/
Dålig tycker jag.
Visst går det att ta sig vidare till Sysslebäck, OM man hittar alla småvägar och är redo att bitvis vara uppe på stora vägen.
Något jag fann lite vanskligt då jag hade 13-åriga dottern på cykel....

Nåväl. Vi börjar från början.

I måndags skjutsade P mig och Soffi till Mörudden. Vi irrade runt och letade efter "starten" till klarälvsbanan, innan vi till slut beslöt oss för att hoppa ur bilen och börja resan till fots.
Enklare, trodde vi.

Nu drar vi!

I början var det lite knixigt å hitta. Men efter ett tags irrande och trixande var vi iaf framme vid portalen för våran start.

Japp, här börjar resan. Vi hade egentligen ingen aning om hur den skulle bli, eller hur den skulle sluta. Men det är ju lite charmen med det hela.

Första dagen började lite för sent. Kom iväg en bra bit efter lunch och låg därmed rejält efter i tid.
Vi beslöt ganska snart för att banta ner turen för dagen till 30 km istället för de tänkta 40.
Det var varmt och ruskigt tungt att springa med packning på ryggen.
Efter en dryg mil tog Sofia över väskan och den fick sedan ligga i hennes vagn bakpå cykeln.
För henne gjorde denna tyngd varken till eller från.
Men för mig gjorde det enormt mycket!

Jag hade tävlat på lördagen och tagit slut ordentligt. Konstigt nog hade jag fått riktigt stela lår efter tävlingen, vilket jag endast fått efter marathon tidigare.
Nu startade jag denna resa med stumma värkande lår... kändes så där. Men bara å bita ihop. Det gick rätt bra att springa, trots allt.
Vi tog oss från Hammarö till Forshaga där vi slog läger för natten.







Stugan var alldeles för stor för oss två, men den enda stuga vi fick tag i. Lite lyxig start :)
Efter en dag till fots smakade det gott med lite mat. Grillad kyckling, potatissallad och tomater har aldrig förr smakat så gott :)

Vi startade från Forshaga på tisdag morgon. Målet var 40 km. Då skulle vi hamna i Munkfors.
Tisdagen var otroligt varm. Ca 28 grader i skuggan och jag hade riktigt tufft att springa. Blev en hel del stopp. Varav ett dopp i älven.
Jag höll på att koka över och doppet var KALLT :)
Men det hjälpte föga. Jag var torr innan jag ens kom upp ur vattnet och behövde inte ens en handduk för att torka mig!

Många av bilderna ligger i kameran. Soffi har fotograferat en hel del. Så kanske kommer det lite fler bilder senare.
Däribland bildbevis på mitt dopp :)

Jag hade fortfarande stumma lår. Särskilt högra låret värkte vid varje nedslag. Jag undrade lite hur detta skulle gå. Men trampade vidadre. Bitvis var det riktigt tungt, och jag förundrades över det faktum att det var så jobbigt. Detta borde inte vara så jobbigt för mig. Jag har ju sprungit maror, och då utan stopp!

Vi tog oss iaf den tänkta turen på 40 km och anlände till Munkfors. Där vi fick problem med att hitta ett boende.
Det visade sig att campingen jag hittat på nätet, låg en mil TILLBAKA. Och det hade vi verkligen ingen lust till.
Efter lite sökande hittade vi vandrarhemmet 49:an.
Det visade sig vara lägenheter så vi fick en hel lägenhet för oss själva!
Dagen innan hade vi en stuga för 4 personer.
Nu en lägenhet för 6 personer!!!





Vi somnade ganska fort och sov gott... ända tills ovädret brakade loss. Det åskade, dundrade, blåste och regnade utan dess like!
Jag låg vaken i TIMMAR och lyssnade till ovädret. (Sofia däremot sussade gott och märkte ingentign!)
Detta till trots så insåg jag inte hur illa det var ställt utanför. Det var inte förrän vi begav oss iväg på morgonen, som jag insåg.
Träd som dragits upp med rötter låg över vägen. Mängder av bråte och grenar låg utspritt överallt.
Vädret vi startade dag 3 med var långt ifrån soligt. Det var kallt och riktgit blåsigt. Och självklart ingen vind i ryggen, utan motvind förstås! Kunde väl inte räknat med något annat :)

Jag försökte se det positiva. Det var svalare. Och trots motvinden så gick det faktiskt bättre att springa. Mina stumma lår kändes konstigt nog mycket bättre, och jag kände för första gången att kroppen var riktigt pigg. Det gick lätt att springa.
Jag hade dock lovat Sofia ett kort pass. Målet var att ta oss till Råda. Där fann en härlig camping hade vi hört. Så till Råda camping gick färden.

























Vädret sprack upp under dagen och det blev ganska varmt. Det blåste dock rätt rejält hela dagen men inget som störde så mycket.
Vi kom fram till Råda camping ganska tidigt. Klockan var innan 15 och vi lyckades få en stuga.. eller.. he he.. en lekstuga :)



En mysig liten stuga för 2 :)

Men omgivningen gick inte av för hackor!



Det var otroligt lång grunt
Och håll i er nu, JAG badkrukan Linda, badade oxå! Igen, två dar i rad??!!
Jo, vattnet var SKITKALLT :)

På torsdagen skulle vi ta oss åtminstone 3 mil. Mina ben var piggare än någonsin och det kändes underbart. Bara att trumma på....
eller?
Vi kom till Uddeholm och denna portal

Vi hade fixat den första delen och skulle nu börja springa på leden. Den biten skulle vara grusväg, och man skulle följa älven hela vägen.
Vi såg fram emot denna del. Även om vi bestämt oss för att korta ner turen.
Att springa 220 km med en 13-åring på cykel är visserligen möjligt. Men jag kände att hon ställde upp på detta äventyr men då måste vi anpassa den så att hon oxå får ROLIGT.

Så redan ganska tidigt under veckan så beslöt vi oss för att korta ner turen.

Men vi hade ju inte tänkt att stanna så här tidigt!

Iaf, så sprang jag runt och irrade och letade efter starten till leden... sprang en bit på det jag trodde kunde ta oss till leden. Kollade kartan.. sprang.. det kändes fel.
Cykelvägen bara upplöstes och framför oss var stora bilvägen...
Sprang tillbaka, kollade kartan. Och fattade ingenting.
Tillslut såg jag en kille som klippte gräset och gick fram för att fråga hur vi tog oss till leden.

Leden är borta, de tog bort den för några år sedan för att bredda vägen.
Den del som är kvar är den mellan Hammarö och Uddeholm, fick jag veta.
Jaha!?!
Så hur tar vi oss nu vidare?

Vi tog oss till en början på bilvägen mot Forshaga. Sofia tyckte det var lite läskigt med långtradare som dundrade förbi i 100 km/h... och jag förstod henne. Försökte springa och hjälpa henne så att hon skulle känna sig trygg. Men detta var inte roligt!
Tillslut tog vi av och in på en grusväg.
Där träffade vi två underbara värmlänningar som gjorde dagens goda gärning.
För dom var det med glädje, för oss en fröjd!

De tog oss genom grusvägar, cykelvägar, över bilvägen, in på vägar vi aldrig hittat själva.
Kvinnan var enormt imponerad över att Sofia cyklat hela vägen med packningen, och mannen var nog mest imponerad över mig.
Han cyklade bredvid mig i 7 km och babblade och förundrades över att jag kunde springa jämte hans cykel och babbla, utan att låta ens lite ansträngd.
Det visade sig att mannen hade varit löpare tidigare i sitt liv. Han hade sprungit flera maror och tyckt att löpningen var både njutningsfull och avslappnande.
Han hade fått en stroke, och hade nu bytt ut löparskorna mot cykeln.
Fantastiska människor som man hade glädjen att bokstavligen springa på.

Under resan så träffade man några få men speciella värmlänningar. Alla med ett stort hjärta och med en glädje att hjälpa. Något man inte alltid är så van att stöta på.

Vår resa tog tyvärr slut i Forshaga. Vi fick vackert ringa P och fråga om han kunde hämta oss.
Vi tog det lite lugnt.. spelade kort i gräset, och 2,5 timmar senare var vi på väg hem.

Men vilka dagar!

Veckans bästa kommentar kom självklart från Sofia.
-Mamma, kan inte du och jag köra en Ironman ihop?! Det är väl som ett triathlon fast längre?
Jag kan ju simma bra, och jag kan springa fort.. och cykla det gör jag ju hemma varje dag!

Underbara ungar!

För övrigt så är Sofia på alla plan min hjälte under dessa dagar.
Inget gnäll.
Hon imponerades och förundrades över allt från kossor, till träd, till häftiga byggnader och underbar utsikt.
Hon hade inget problem med att kosten blev lite spartansk. Och hon köpte allt från stor lägenhet till en lite pytte stuga.
Hela tiden med ett glatt humör och flera gånger kom det ett härligt litet utrop, -kom igen mamma, du orkar!
Hon servade med vatten. Gav mig en banan eller en drickyoghurt när hon tyckte jag såg trött ut.
Helt enkelt en fantastisk lite tjej med ett oerhört stort hjärta.

Jag kanske inte fick springa så mycket som tanken var från början, men jag fick kvalitetstid med Sofia som jag kommer bära med mig så länge jag lever!
Inte mycket som slår det va?! :)