Forsbackarännet
NU kommer racerapporten från i fredags.
Vilken häftig dag jag hade!
Kl 05.10 var jag på plats i Gävle för att byta om, och sedan åka buss till starten i Forshaga.
06.00 gick starten för startgrupp 2 och nu började äventyret!
Vi skulle simma från Forshaga till Gävle, en sträcka på 21 km.
En halvmara i vatten, skulle jag klara det?
Helt ärligt så var jag inte säker på det.
Innan vi hoppade i vattnet lyfte en stor häger precis bredvid oss. Jag tänkte på Niklas H och fick för mig att fågeln just var mitt tecken för att detta skulle bli en bra dag!
Första sträckan var 7 km. Det var den längsta och den tuffaste biten hade jag fått höra. Ganska snart fick jag en kompis i vattnet, Bella. Hon simmade efter mina fötter som gjorde små bubblor när jag sparkade lite lätt med dom.
Jag i min tur simmade i princip hela första sträckan efter farthållaren o hans orangea boj, som var väldigt lätt o behaglig att följa.
Det var för övrigt en position jag gillade att hålla och även om jag var lite här och var i gruppen o simmade, så återkom jag oftast till "min orangea boj" :-)
Efter 7 km var det dags att få i sig lite varm dryck o frukost. Vid denna depå kom Peter o Elin och hejade. Det var så kul att se dom båda.
Vi hade simmat 1/3 del av sträckan och jag kände mig oförskämt pigg. Jag väntade mig att jag skulle vara duktig trött vid det här laget. Men det var jag inte.
En skön känsla, men hur länge skulle den vara?
Vi simmade i ett ganska häftigt landskap. Ibland fick vi kryssa mellan träd som låg i vattnet. Ibland var det mer öppet som en sjö. Ibland väldigt grunt med stenar som man fick passa sig lite för.
Depåerna vi kom till var helt fantastiska. Frukosten var supergod. Lunchen likaså. Och för att inte tala om alla goa människor som bodde efter banan som hade dukat upp både det ena o det andra.
Vid sista depån hade en familj bakat en massa goa bakverk, tårtor mm ...ja, det var helt overkligt!
Det kommer vara helt omöjligt att göra denna resa rätt. Man måste vara där o uppleva det.
Men det som jag tar med mig, förutom känslan av att det hela tiden kändes lätt, var naturen. Helt fantastiskt att få simma en hel dag i denna fantastiska miljö.
Våran grupp simmade crawl i princip hela vägen. När grupperna slogs ihop var det svårare att crawla då tempot sjönk, men det gick ändå förhållandevis lätt att simma på.
Vid ett ställe leddes våran grupp av tre änder :-) Det måste ha sett rätt roligt ut. Det tog ett tag innan de flyttade på sig o lät oss simma vidare.
Vid ett annat ställe simmade vi "tillsammans" med en snok. Inte alla var lika glada över den upplevelsen :-)
Att det stärkte mitt självförtroende rejält att kunna känna sig stark hela vägen, ja det kommer jag leva på länge. Jag blev aldrig trött.
Visst kände man i axlarna att man gjort nått utöver det vanliga. Men allt annat vore väl bara konstigt. Men trött - nej, jag kände mig pigg och fräsch hela vägen.
Vi fick ju frågan lite då och då, hur vi mådde. Och jag var lika förvånad varje gång jag glatt svarade att det var hur lugnt som helst.
Ja, jag skulle kunna skriva rätt mycket om denna upplevelse.
Men jag slänger in lite bilder istället. Tyvärr har jag inte så många - än.
När jag bytt om till varma kläder och skulle börja min färd hemåt, kom en av farthållarna fram till mig och gav mig en rejäl kram och sa; Jag är så imponerad över dig, du är ju en jävla evighetsmaskin!
Haha :)
Det är nog inte sista gången ni finner mig i vattnet iaf!
Vilken häftig dag jag hade!
Kl 05.10 var jag på plats i Gävle för att byta om, och sedan åka buss till starten i Forshaga.
06.00 gick starten för startgrupp 2 och nu började äventyret!
Vi skulle simma från Forshaga till Gävle, en sträcka på 21 km.
En halvmara i vatten, skulle jag klara det?
Helt ärligt så var jag inte säker på det.
Innan vi hoppade i vattnet lyfte en stor häger precis bredvid oss. Jag tänkte på Niklas H och fick för mig att fågeln just var mitt tecken för att detta skulle bli en bra dag!
Första sträckan var 7 km. Det var den längsta och den tuffaste biten hade jag fått höra. Ganska snart fick jag en kompis i vattnet, Bella. Hon simmade efter mina fötter som gjorde små bubblor när jag sparkade lite lätt med dom.
Jag i min tur simmade i princip hela första sträckan efter farthållaren o hans orangea boj, som var väldigt lätt o behaglig att följa.
Det var för övrigt en position jag gillade att hålla och även om jag var lite här och var i gruppen o simmade, så återkom jag oftast till "min orangea boj" :-)
Efter 7 km var det dags att få i sig lite varm dryck o frukost. Vid denna depå kom Peter o Elin och hejade. Det var så kul att se dom båda.
Vi hade simmat 1/3 del av sträckan och jag kände mig oförskämt pigg. Jag väntade mig att jag skulle vara duktig trött vid det här laget. Men det var jag inte.
En skön känsla, men hur länge skulle den vara?
Vi simmade i ett ganska häftigt landskap. Ibland fick vi kryssa mellan träd som låg i vattnet. Ibland var det mer öppet som en sjö. Ibland väldigt grunt med stenar som man fick passa sig lite för.
Depåerna vi kom till var helt fantastiska. Frukosten var supergod. Lunchen likaså. Och för att inte tala om alla goa människor som bodde efter banan som hade dukat upp både det ena o det andra.
Vid sista depån hade en familj bakat en massa goa bakverk, tårtor mm ...ja, det var helt overkligt!
Det kommer vara helt omöjligt att göra denna resa rätt. Man måste vara där o uppleva det.
Men det som jag tar med mig, förutom känslan av att det hela tiden kändes lätt, var naturen. Helt fantastiskt att få simma en hel dag i denna fantastiska miljö.
Våran grupp simmade crawl i princip hela vägen. När grupperna slogs ihop var det svårare att crawla då tempot sjönk, men det gick ändå förhållandevis lätt att simma på.
Vid ett ställe leddes våran grupp av tre änder :-) Det måste ha sett rätt roligt ut. Det tog ett tag innan de flyttade på sig o lät oss simma vidare.
Vid ett annat ställe simmade vi "tillsammans" med en snok. Inte alla var lika glada över den upplevelsen :-)
Att det stärkte mitt självförtroende rejält att kunna känna sig stark hela vägen, ja det kommer jag leva på länge. Jag blev aldrig trött.
Visst kände man i axlarna att man gjort nått utöver det vanliga. Men allt annat vore väl bara konstigt. Men trött - nej, jag kände mig pigg och fräsch hela vägen.
Vi fick ju frågan lite då och då, hur vi mådde. Och jag var lika förvånad varje gång jag glatt svarade att det var hur lugnt som helst.
Ja, jag skulle kunna skriva rätt mycket om denna upplevelse.
Men jag slänger in lite bilder istället. Tyvärr har jag inte så många - än.
När jag bytt om till varma kläder och skulle börja min färd hemåt, kom en av farthållarna fram till mig och gav mig en rejäl kram och sa; Jag är så imponerad över dig, du är ju en jävla evighetsmaskin!
Haha :)
Det är nog inte sista gången ni finner mig i vattnet iaf!
Kommentarer
Skicka en kommentar