traillöpning med inslag av orientering :)

Igår hade jag planerat ett halvlångt pass. 
Ursprungsplanen var 27-30 km men efter att ha haft lite strul med både en fot och en vad (samma ben förstås) så ändrade jag planen till ett pass på ca 15-18 km.
I fredags fick jag dock en förfrågan från Yvonne, om att springa ett lugnt långpass med klubben, och sällskap är ju alltid trevligt!

När vi kom till parkeringen vid Rembostugan så kliver ett gäng män ur sina bilar. Alla snabblöpare. 

När de säger "lugnt långpass" så är det inte samma sak som när jag och Yvonne säger "lugnt långpass". :)

både jag och Yvonne insåg ju det och började därför ta reda på hur den tänkta rutten såg ut.

Till våran hjälp fick vi en karta. För denna dag skulle vi in på snöklädda stigar och springa.

Med kartan i min rygga, och med Yvonne som orienterare kände jag mig ändå trygg. 

Dessutom orkade vi följa killarnas rygg ganska många kilometer. (De sprang ju mycket lugnare än de brukar iaf) 

Och när vi inte längre orkade, så hade vi spår att följa :)

Snön var på sina ställen rätt djup. Och med 6-7 killar framför oss så var det svårt att missa spåren.

Det var en del knixiga bitar där fötterna fick jobba och man fick söka av var man lämpligast satte ner fötterna. 

Med snö som motstånd blev det ännu tuffare, och en del stigningar var, för mig, riktigt tuffa. 

Jag är inte en van traillöpare! Det här var bitvis riktigt tuff träning för mig.

Tuff men nyttig!

I nedförslöpningen var Yvonne mycket starkare och vågade släppa på då jag bromsade. 

Min instabila vrist fick mig att fega. En sån här dag skulle jag nog varit tejpad. 

De positiva var att jag inte hade någon som helst känning  vaden. Det mjuka underlaget var skönt och ett välkommet inslag i min träning.

När killarna tog in på ett spår som skulle leda tillbaka till vägen som vi kom ifrån, bestämde vi oss för att vi skulle ta andra hållet och möta dom. Och sen när vi mött dom vända om och springa efter dom igen.

Vi tog fel någonstans och insåg rätt snabbt att vi inte var helt rätt ute. 

Så vi vände om igen, och trodde att grabbarna skulle vara oss hack i häl rätt snart, eftersom de höll ett högre tempo.

Men - de kom inte. Så snart fick vi användning för kartan som jag hade i ryggan.

Eller - Yvonne hade användning för den! :)

Hon visade på kartan var vi var - och vart vi skulle. Jo, jag såg den lilla bruna vägen bredvid den lite större bruna vägen. Men... när stigarna blev till ingenting var jag ju lost igen. Yvonne tittade på annat än streck. 

Hon tittade på färger på kartan. 

Och när vi sprang så tittade hon på hur träden såg ut, hon tittade efter stenar... helt enkelt hur miljön vi sprang i såg ut.

Jag fick en snabblektion i kartläsning.

När vi senare kom till ett kalhygge frågade hon vilken färg det var på kartan... jag var trött...hade pulsat i snö.. på knixiga stigar. Sa först ljusgrön men ändrade mig till gult. :)

Ljusgrönt var det ju när vi sprang i den täta med låga "skogsdelen" innan vi sprang in i den vita delen där skogen var mer som en skog är. Höga träd, men lite glesare. 

Ni ser - jag lärde mig lite :)

Jo, jag blev pepp.

Ska nog lära mig lite mera :)

Tyvärr har jag inga bilder från denna tur, som var fantastisk vacker. 

Men ni får använda er fantasi eller söka upp en stig och se vart den leder :)