Salzburg marathon
Jag är verkligen dålig på detta med att blogga just nu.
Den enda rimliga ursäkten är att jag gillar att springa mer än blogga :)
Jag kom på att jag ännu inte gjort någon racerapport från Salzburg. Och jag är heller inte säker på att detta kommer att bli någon racerapport. Vi får se när inlägget är klart :)
Salzburg.
En otroligt vacker stad. Och jag hade turen att få spendera några dagar där tillsammans med min man och stöttepelare Peter.
Som om det inte vore nog, så hade jag även med mig flera klubbkompisar. Vi hade några toppen dagar tillsammans.
Vi var uppe i fortet, vi åkte ner i en saltgruva, vi gick i gamla stan...över kärleksbron. Men det vi egentligen var där för att göra skedde på söndagen.
För min och Sörens del var siktet inställt på marathon.
Peter, Anders och Hansi skulle köra halvmarathon. Och Micke och Felix 10 km.
Det är nu jag måste bita mig i läppen.. tänka fram det goda tankarna. Och försöka lämna så mkt av det negativa som möjligt.
Men, det är omöjligt att inte få med att detta blev en kamp för mig.
Det började alldeles för tidigt med en rejäl motgång. Men egentligen hade motgången startat redan innan, fast det förstod jag inte förrän dagar efter själva loppet.
Iaf, efter 5 km kom första vätskekontrollen. Fram till 5 hade jag haft ganska lätta ben. Jag försökte komma in en lunk som jag kunde hålla.
Jag höll planen. Detta kunde bli en bra dag. Jag siktade på personbästa, förstås! :)
Vid 5 km tog jag 1,5 dl vatten.. och sen var mitt lopp kört.
Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Men faktum kvarstod..
Magen krampade.
Och fram till 16 km så kom det ur båda ändar... jag tänker inte gå in på detaljer. Mer än att onödigt mycket tid gick åt till toaletter och diken.
Efter 16 km så var det lugnt några kilometer, innan magen började krampa och jag i stort sett sprang o hulkade och spydde galla. Ett läge där jag kände att fan, nu är det bättre ATT dricka så jag har NÅTT att spy upp.
Vad tänker man på ett sånt här lopp?
Jag tänkte på mycket, men jag glömde en tanke.. som många frågat mig efteråt.
-varför bröt du inte?
Ja, varför bröt jag inte? Jag vet inte. Jag kan faktiskt inte svara på det. Det enda jag kan säga var att jag aldrig tänkte på det som ett alternativ.
Jag började dela upp loppet. Jag började försöka få fram en plan för att ta mig 5 km i taget.
Jag försökte ta ut kortaste vägen. Jag fokuserade på annat, när det gick.
Jag pratade lite med de andra medtävlande. Jag frågade var de kom ifrån, om det var deras första mara eller vilken mara i ordningen de sprang. Hur det kändes... Osv. Allt för att fokusera på deras berättelser. Deras upplevelser... för att för en stund kliva in i deras historia, och slippa känna allt det jag själv kände och upplevde, just då.
Jag försökte uppleva naturen. Det vackra.
När det stora snöklädda berget tornade upp sig... magnifikt!
När jag sprang förbi ett stort fält av gula blommor som räckte mig upp till axlarna. Så otroligt vackert!
När jag kom in mot stan vid första varvet, och fortet kom närmare och närmare. Fortet som jag och Peter var upp i under våran första dag i Salzburg. Där vi spenderade timmar och bara njöt av utsikten och vädret. Då hade jag tittat ner mot detta område där jag nu befann mig springandes. Jag skulle sett mig själv som en liten liten prick, långt där nere.
När jag kom till varvningen stod det finish åt höger, och second lap till vänster.
Jag tog åt av vänster, och började varv två.
De läskiga fåglarna vid vattnet hade nu gått upp mitt på grusvägen där jag skulle springa. Ungarna fanns på min vänstra sida.. små gula fjuniga. De två vuxna fåglarna, som i min värld var gigantiska med jätte näbbar (och huggtänder) var på var sida om mig.. jag var alltså tvungen att springa mellan dom. Jag tror jag blundade.. jag kanske bad en bön eller nått.. jag är nästan säker på att jag förbannade all världens fåglar (förlåt Niklas H). Jag såg framför mig hur mamma fågel, eller pappa för den delen, skulle nypa mig i benet.. (läs slita mig i stycken med sina gigantiska näbbar o huggtänder). Men de lät mig passera.
Jag kunde andas ut.. fortsätta min väg mot 42,195 m.
Jag visste vad jag hade framför mig. Jag hade sprungit ett varv. Men konstigt nog missar man en hel del.
Jag vaknade liksom upp ur mina tankar, och tänkte; har jag sprungit här? Har jag sprungit fel? Men så såg jag en rygg av en löpare och jag kunde ta sikte på den, och snart var jag uppe jämsides.
Så såg mitt andra varv ut för det mesta.
Iaf första halvan av andra varvet. Jag sprang långa bitar ensam. Det var kanske lika bra. Men ibland behövde jag det där mänskliga stödet, och någon att prata med. Då sprang jag ikapp någon trevlig löpare.. och babblade bort några minuter :)
Sen finns det en person, som gjorde en sådan stor insats för mig under loppet. Att jag faktiskt kan säga, att det är TACK VARE Anders, som jag lyckades att få till ett personbästa.
Hade inte han dykt upp, precis på rätt ställe.. och börjat springa bredvid mej.. och peppat och hjälpt mig. Så hade jag med största sannolikhet gått in i mål.
Det gäller att jobba med sina tankar. Att inte låta det negativa ta över handen.
MEN, om man nu ändå misslyckas med detta, så är det GULD värt att ha en vän, som dyker upp precis just där och då... och faktiskt förmår mig att börja sätta höger fot framför vänster fot.. och springa in i mål.
Jo, jag tittade på klockan mot slutet.. insåg att jag kanske, kanske skulle fixa ett PB.
Jag sprang in på upploppet där Peter, Hansi och Sören stod. Det visade sig att Sören valt finish efter första varvet, och därmed reggat en halvmara.
Det var så himla skönt att se dom.. och att se målet.
Jag hade klarat det!
Jag var ledsen och glad och helt utmattad.
Det värkte i kroppen. Inte i benen. Men i kroppen.
Jag fick medaljen runt halsen o kunde faktiskt inte bestämma mig för om jag var NÖJD .. eller LÄTTAD .. eller MISSNÖJD.
Jag beslöt mig för att vara nöjd med resultatet. Lättad över att det var över.
Missnöjd.. äh... varför vara missnöjd?
Jag är inte nöjd med hur mitt lopp förlöpte.
Men det stod utanför min kontroll. Det var en sån dag.
Men jag har lärt mig något av detta.
Efter loppet vilade jag en dag, och inte för att jag var seg. Utan för att jag flög hem till Sverige. Spenderade dagen på flygplatser, flygplan, buss och bil.
Två dagar efter loppet sprang jag med lätta ben på klubbträningen. Och veckan efter maran sprang jag på som vanligt. Jag behövde ingen extra vila. Benen vara pigga och sugna på att springa.
Vad innebär det?
Att jag hade mer att ge såklart!
Och vad innebär det i sin tur? Att jag hade klarat mitt ursprungs mål om jag bara fått må bra under loppet.
Och det betyder - nästa gång, då jäklar! :)
Hansi och jag rekar dagen innan loppet :)
ingen vacker syn..men ärlig :)
En del medaljer får man slita lite extra hårt för ;)
Ta igen sig en stund på sängen, innan gänget ska ut och äta en riktigt god middag!
Den enda rimliga ursäkten är att jag gillar att springa mer än blogga :)
Jag kom på att jag ännu inte gjort någon racerapport från Salzburg. Och jag är heller inte säker på att detta kommer att bli någon racerapport. Vi får se när inlägget är klart :)
Salzburg.
En otroligt vacker stad. Och jag hade turen att få spendera några dagar där tillsammans med min man och stöttepelare Peter.
Som om det inte vore nog, så hade jag även med mig flera klubbkompisar. Vi hade några toppen dagar tillsammans.
Vi var uppe i fortet, vi åkte ner i en saltgruva, vi gick i gamla stan...över kärleksbron. Men det vi egentligen var där för att göra skedde på söndagen.
För min och Sörens del var siktet inställt på marathon.
Peter, Anders och Hansi skulle köra halvmarathon. Och Micke och Felix 10 km.
Det är nu jag måste bita mig i läppen.. tänka fram det goda tankarna. Och försöka lämna så mkt av det negativa som möjligt.
Men, det är omöjligt att inte få med att detta blev en kamp för mig.
Det började alldeles för tidigt med en rejäl motgång. Men egentligen hade motgången startat redan innan, fast det förstod jag inte förrän dagar efter själva loppet.
Iaf, efter 5 km kom första vätskekontrollen. Fram till 5 hade jag haft ganska lätta ben. Jag försökte komma in en lunk som jag kunde hålla.
Jag höll planen. Detta kunde bli en bra dag. Jag siktade på personbästa, förstås! :)
Vid 5 km tog jag 1,5 dl vatten.. och sen var mitt lopp kört.
Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Men faktum kvarstod..
Magen krampade.
Och fram till 16 km så kom det ur båda ändar... jag tänker inte gå in på detaljer. Mer än att onödigt mycket tid gick åt till toaletter och diken.
Efter 16 km så var det lugnt några kilometer, innan magen började krampa och jag i stort sett sprang o hulkade och spydde galla. Ett läge där jag kände att fan, nu är det bättre ATT dricka så jag har NÅTT att spy upp.
Vad tänker man på ett sånt här lopp?
Jag tänkte på mycket, men jag glömde en tanke.. som många frågat mig efteråt.
-varför bröt du inte?
Ja, varför bröt jag inte? Jag vet inte. Jag kan faktiskt inte svara på det. Det enda jag kan säga var att jag aldrig tänkte på det som ett alternativ.
Jag började dela upp loppet. Jag började försöka få fram en plan för att ta mig 5 km i taget.
Jag försökte ta ut kortaste vägen. Jag fokuserade på annat, när det gick.
Jag pratade lite med de andra medtävlande. Jag frågade var de kom ifrån, om det var deras första mara eller vilken mara i ordningen de sprang. Hur det kändes... Osv. Allt för att fokusera på deras berättelser. Deras upplevelser... för att för en stund kliva in i deras historia, och slippa känna allt det jag själv kände och upplevde, just då.
Jag försökte uppleva naturen. Det vackra.
När det stora snöklädda berget tornade upp sig... magnifikt!
När jag sprang förbi ett stort fält av gula blommor som räckte mig upp till axlarna. Så otroligt vackert!
När jag kom in mot stan vid första varvet, och fortet kom närmare och närmare. Fortet som jag och Peter var upp i under våran första dag i Salzburg. Där vi spenderade timmar och bara njöt av utsikten och vädret. Då hade jag tittat ner mot detta område där jag nu befann mig springandes. Jag skulle sett mig själv som en liten liten prick, långt där nere.
När jag kom till varvningen stod det finish åt höger, och second lap till vänster.
Jag tog åt av vänster, och började varv två.
De läskiga fåglarna vid vattnet hade nu gått upp mitt på grusvägen där jag skulle springa. Ungarna fanns på min vänstra sida.. små gula fjuniga. De två vuxna fåglarna, som i min värld var gigantiska med jätte näbbar (och huggtänder) var på var sida om mig.. jag var alltså tvungen att springa mellan dom. Jag tror jag blundade.. jag kanske bad en bön eller nått.. jag är nästan säker på att jag förbannade all världens fåglar (förlåt Niklas H). Jag såg framför mig hur mamma fågel, eller pappa för den delen, skulle nypa mig i benet.. (läs slita mig i stycken med sina gigantiska näbbar o huggtänder). Men de lät mig passera.
Jag kunde andas ut.. fortsätta min väg mot 42,195 m.
Jag visste vad jag hade framför mig. Jag hade sprungit ett varv. Men konstigt nog missar man en hel del.
Jag vaknade liksom upp ur mina tankar, och tänkte; har jag sprungit här? Har jag sprungit fel? Men så såg jag en rygg av en löpare och jag kunde ta sikte på den, och snart var jag uppe jämsides.
Så såg mitt andra varv ut för det mesta.
Iaf första halvan av andra varvet. Jag sprang långa bitar ensam. Det var kanske lika bra. Men ibland behövde jag det där mänskliga stödet, och någon att prata med. Då sprang jag ikapp någon trevlig löpare.. och babblade bort några minuter :)
Sen finns det en person, som gjorde en sådan stor insats för mig under loppet. Att jag faktiskt kan säga, att det är TACK VARE Anders, som jag lyckades att få till ett personbästa.
Hade inte han dykt upp, precis på rätt ställe.. och börjat springa bredvid mej.. och peppat och hjälpt mig. Så hade jag med största sannolikhet gått in i mål.
Det gäller att jobba med sina tankar. Att inte låta det negativa ta över handen.
MEN, om man nu ändå misslyckas med detta, så är det GULD värt att ha en vän, som dyker upp precis just där och då... och faktiskt förmår mig att börja sätta höger fot framför vänster fot.. och springa in i mål.
Jo, jag tittade på klockan mot slutet.. insåg att jag kanske, kanske skulle fixa ett PB.
Jag sprang in på upploppet där Peter, Hansi och Sören stod. Det visade sig att Sören valt finish efter första varvet, och därmed reggat en halvmara.
Det var så himla skönt att se dom.. och att se målet.
Jag hade klarat det!
Jag var ledsen och glad och helt utmattad.
Det värkte i kroppen. Inte i benen. Men i kroppen.
Jag fick medaljen runt halsen o kunde faktiskt inte bestämma mig för om jag var NÖJD .. eller LÄTTAD .. eller MISSNÖJD.
Jag beslöt mig för att vara nöjd med resultatet. Lättad över att det var över.
Missnöjd.. äh... varför vara missnöjd?
Jag är inte nöjd med hur mitt lopp förlöpte.
Men det stod utanför min kontroll. Det var en sån dag.
Men jag har lärt mig något av detta.
Efter loppet vilade jag en dag, och inte för att jag var seg. Utan för att jag flög hem till Sverige. Spenderade dagen på flygplatser, flygplan, buss och bil.
Två dagar efter loppet sprang jag med lätta ben på klubbträningen. Och veckan efter maran sprang jag på som vanligt. Jag behövde ingen extra vila. Benen vara pigga och sugna på att springa.
Vad innebär det?
Att jag hade mer att ge såklart!
Och vad innebär det i sin tur? Att jag hade klarat mitt ursprungs mål om jag bara fått må bra under loppet.
Och det betyder - nästa gång, då jäklar! :)
Hansi och jag rekar dagen innan loppet :)
ingen vacker syn..men ärlig :)
En del medaljer får man slita lite extra hårt för ;)
Ta igen sig en stund på sängen, innan gänget ska ut och äta en riktigt god middag!
Kommentarer
Skicka en kommentar